Tänk er att Fredrik Reinfeldt eller kungen skulle hungerstrejka. Åtgärden känns både fånig och missriktad. Men precis det har Bolivias president Evo Morales gjort över påskhelgen. Anledningen var att han ville tvinga oppositionen att rösta för en vallag han var för.

Men, är man president har man andra politiska verktyg att ta till än hungerstrejk. Det är en åtgärd en person helt utan politiska resurser i sista hand kan ta till. Inte något en president med stort mandat behöver använda sig av. Men vilka politiska åtgärder ska man kunna vidta för sin övertygelses skull?

I dagarna har en dom fallit mot tre fredsaktivister som tog sig in på Saabs område i syfte att förstöra Jas-plan som skulle exporteras till Sydafrika. De agerade i nödvärn för Sydafrikas fattiga, sa de. Var tredje sydafrikan lever i extrem fattigdom och samtidigt köper Sydafrika Jas-plan för 15 miljarder kronor. Med attacken ville de sätta fokus på svensk utrikespolitik, reglerna för svensk vapenexport samt fattigdomen i Sydafrika. De fick fyra till sex månaders fängelse och 150 000 kronor i böter.

Jag har oerhört svårt för olagligheter. Ändå känner jag mycket större sympati för fredsaktivisterna i Linköping, än Evo Morales fåniga hungerstrejk. Men var går gränsen?

Jag har själv aldrig använt mig av civil olydnad. När alla andra strejkade vilt på en arbetsplats valde jag att jobba vidare – av respekt för de lagar och avtal arbetsmarknadens parter gemensamt har beslutat om. Men nog skulle man kunna tänka sig att trädkrama på något sätt – göra något, som visserligen är olagligt, men oskyldigt och framför allt med ett mycket tydligt politiskt syfte. Och stå för det inför domstol. Men jag skulle aldrig bryta mig in i en fabrik.

Kanske är jag feg, men grunden är väl att jag har många fler politiska medel att använda än vad andra har. Och därför sätter de rimligen gränsen någon annanstans. Och har man ett väldigt stort samvete och låter det rymma även fattiga i till exempel Sydafrika, ja då flyttas gränsen också av det skälet, kanske också från det lagliga in i det olagliga.

Det viktiga är inte domen, utan vilka slutsatser de ansvariga för svensk utrikespolitik och vapenexport drar. Att Jas-export till Sydafrika är omoraliskt är uppenbart. Det vore välkommet om inte bara tre fredsaktivister i Linköping insåg det, utan framför allt, de som är ansvariga för att göra något åt det.

För varför ska de tre sitta i fängelse för att Reinfeldt, regeringen och 349 riksdagsledamöter saknar moral och politisk slutledningsförmåga?

Ursula Berge