du som vaknar innan solen stiger över husen

som tar morgontåget genom dimman och

lyfter stolarna från borden innan stressen tvingar dig att

knyta förklädet och sätta på dig leendet

du som tar bussen hem till förstaden, ståplats i rusningstid,

efter nio timmar med städvagnen genom kontoren

ni, de osynliga skuggorna som magiskt

tömmer papperskorgarna och tvättar golven

ni som varken syns eller hörs i offentliga rum

du, du som ligger kvar i sängen med blicken i taket och

arbetslösheten som heltidsjobb när den fulla sysselsättningen

förpassats till omöjlighetens bistra korridorer och

ledarna redan fått vad de vill ha

du som stämplar in när andra stämplar ut

som vet hur tröttheten kan förvandlas till bly i lederna en måndagskväll

ni, ni som vänder på dygnen, sover bort morgnarna

innan nätterna blir dagar utan ljus

du, du som minns tiden innan samförståndet suddade ut

gränsen mellan hopplöshet och dröm

då glöden i rörelsen var något att ta till vara och

ombuden kände tröttheten som vi

du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och

tacksamheten från samhället i löftet om en snabb utförsäkring

vi, vi som går sönder i schemalagd underbemanning och

lägger livspusslet räknandes småmynt i kassan på Ica

vi, vi som är så tysta att vi inte verkar existera

vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker,

väntar, borrar, vårdar, säljer, hjälper, ringer, serverar,

monterar, svarar, gräver, värmer, bakar, blandar,

bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar,

plockar, reparerar och

bär

de här städerna

vi som reser oss upp

hittar våra röster, sträcker våra ryggar

som kräver tillbaka oss själva på jakt efter

en seger som skrämmer bort

alla försämringar

Jenny Wrangborg

kallskänka och poet