Det värsta med statsministerns uttalande är inte att det öppnade upp för en förbudsdebatt liknande den i Frankrike. Det värsta är i stället att han inte vill ha fler burkor i Sverige. Men saken är den att det knappast finns någon som bär burka i Sverige. Vilket icke-problem är det statsministern tror sig vilja lösa med ett sådant uttalande?

Nästa uttalande från statsministern var om möjligt ännu värre. Han sa sig inte vilja prata i förbudstermer, utan hellre i frihetstermer, men sa samtidigt: Jag tycker inte att man ska röra sig ute i öppna Sverige på det sättet. Burkabärarna finns visserligen inte, men om de skulle finnas tycker vår statsminister, som leder den regering som lägger alla lagförslag i det här landet, att man inte ska röra sig ute i öppna Sverige. Det han säger är, inte ett förbud mot att bära burka, utan i stället att de som gör det (om de finns) inte ska få röra sig ute. Är inte det ett oändligt mycket större frihetsinskränkande än någonsin att förbjuda burka? Det är ju faktiskt en regelrätt husarrest han föreslår.

Vilket problem är det då statsministern vill lösa? Ja, inte handlar det om kvinnors brist på frihet i alla fall. Nej, i stället vill han lösa problemet med att allt fler sympatiserar med ett parti få av oss vill ha in riksdagen.

Vad den här händelsen lär oss är att till och med en så påläst och begåvad person som vår statsminister kan trampa fel i frågor som handlar om det mångkulturella samhället. Så ovana är vi vid att samhället förändras och så också vi själva.

Och inte kommer det att bli bättre av den senaste tingsrättsdomen där en muslimsk man som inte hälsade på en kvinnlig chef har fått skadestånd för att Arbetsförmedlingen drog in hans stöd. Vad den här domen lär oss är inte att kvinnor får diskrimineras på svensk arbetsmarknad eller att muslimska män skulle få göra vad de vill, utan bara att Arbetsförmedlingen, utan bevis, faktiskt inte får göra vad den vill. Det är väsentlig skillnad! Kvar blir bara den uppenbart så svårförståeliga men faktiskt självklara grundprincipen – är din religion inte ett hinder för ditt arbete ska du inte heller hindras, varken att uttrycka den eller att arbeta.

Det börjar hårdna i debatten om det mångkulturella samhället. Sanning är lågstatus, respekt för olikhet likaså, för att inte tala om tid för eftertanke.

Ursula Berge