Ansvariga politiker vill hellre skapa tillförsikt än underblåsa misströstan. Antydningar om sviktande förtroende blir lätt självuppfyllande. Därför blir inte mycket sagt i dessa dagar om att det europeiska unionsprojektet riskerar att bryta samman.

Grekerna befinner sig i en situation som liknar den som vi svenskar hade att hantera hösten 1994. Statens utgifter är 12,7 procent större än inkomsterna och statsskulden 125 procent av årsproduktionen. Indirekt påverkar detta uppenbara missförhållande hela unionen.

Vad medlemsländerna fruktar är en grekisk statsbankrutt, som leder till motsvarande önskemål från Irland, Italien, Portugal och Spanien om att bli undsatta. Efter att själva ha kraftigt underbalanserat sina budgetar för att rädda sina banker anser sig övriga länder inte tåla några ytterligare påfrestningar. Dessutom är det mot reglerna.

Denna fruktan för en kedjereaktion riktar blickarna mot vad som skiljer Sverige 1994 från Grekland 2010. Med stora besparingar och flytande krona lyckades vi få ner räntorna och rädda oss själva – som vi länge trodde – över på den säkra sidan. Varför är detta svårare för grekerna i dag än det var för oss den gången?

Svaret är att grekerna 1999 bestämde sig för att inte ha någon egen valuta. De anslöt sig till myntunionen. Därmed stängde de alla framtida möjligheter att kunna rädda sig genom att informellt sänka värdet på sin egen valuta.

Det enda som återstår för dagens greker är att tvingas anpassa sig till vad som är rätt ränta och växelkurs utifrån genomsnittet i myntunionen som helhet. Allt som återstår är lägre löner och sociala försämringar. Bara därigenom kan grekerna återvinna finansmarknadernas förtroende.

Att det har blivit på det sättet beror på att grundregeln om solidaritet är negativ. Länderna har lovat varandra att så sköta sin ekonomi – aldrig mer än 3 procent i budgetunderskott och 60 procent av BNP i statsskuld – att de inte behöver positivt hjälpa varandra. Detta är logiskt utifrån att unionen saknar beskattningsrätt och därmed resurser att effektivt utjämna.

För att grekerna ska lyckas häva sig upp ur sitt elände krävs med andra ord en inomgrekisk solidaritet, som vida överstiger den som Ingvar Carlsson och Göran Persson kunde påräkna för 15 år sedan.

Skillnaden är att George Papandreou och hans regering måste lägga allt sitt krut på att försöka åstadkomma lägre löner och sociala försämringar. Den kan inte ta hjälp av att låta värdet på den egna valutan sjunka. Det följer av att Grekland inte längre har någon sådan.

Sverker Gustafsson, gästkrönikör

Professor i statskunskap vid Uppsala universitet