Finns ingen tid för värme i år,

det faller slask från himlen och vi kan inte fly ifrån oss själva.

Om allting var trasigt förra året så är det nu det ska falla sönder,

kistor bärs bort över landningsbanor,

pansarvagnar rullar över ökenvidder.

Det här är priset vi betalar.

Humanitärt bistånd byts mot militära insatser, det finns ingen skola att gå till, inget jobb att vara arbetslös ifrån,

fortfarande ingen demokrati som inte spränger folk i bitar.

Vad hände med sångerna som sjöngs ?

N eutraliteten vi värnade?

Freden som motpol till kriget ?

K anske behöver människan hjälp men det är kall februari nu,

skiner solen i morgon lovar jag dig att inte se det som ett tecken,

den här staden är inte symbolisk,

till och med kanonerna utanför sjöfartsmuseet kommer tas i bruk igen.

Vi behöver inte fler vapen,

har redan skrivit de här dikterna så många gånger.

Om 30 000 grönklädda män som rör sig över stora fält,

om bomberna som föll, och fortsätter falla.

Bomber för människovärdet.

Bomber för demokratin.

Bomber för kvinnorna.

Bomber för freden.

Nio års rädsla och dödstalen stiger.

Våldsspiralen snurrar allt fortare,

blodet färgar oljan röd.

De flesta döda bär inte uniform,

skeppas inte hem över stora hav.

Det här är priset som betalas

när krig är fred.

Snön smälter och våldet eskalerar.

Så visst behöver människan hjälp,

hjälp med att orka,

hjälp med att ställa sig upp,

för en gång skull ta ställning

säga ”Nej”.

Jenny Wrangborg