Så smått har jag börjat fundera på om inte vår familj ska lämna våra 66 kvadratmeter och söka oss till något större. Det är en tanke många tänker när barnen har kommit och lekytorna behövs. Att tänka det på Södermalm i Stockholm, där jag råkar bo, är rent svindlande.

På skoj, men också på allvar, var jag och tittade på en större lägenhet på gångavstånd från dagis. Och ”skoj” blev det verkligen. I alla fall för mäklaren och säljaren. För lägenheten gick upp 40 procent i förhållande till utgångspris, vilket till och med mäklarsamfundet tycker är oetisk prissättning, men än värre var totalsumman.

Skulle man låna hela det beloppet och räknar som bankerna gör, att man ska klara 6 procents ränta, skulle man få betala 20 000 kronor i månaden för det boendet.

När bankerna dessutom säger att man helst inte ska betala mer än 30 procent av sin nettolön i boendekostnader inser var och en att det krävs en rätt saftig lön för att klara av ett sådant boende.

Slutsatsen är enkel. Ska man bo stort i Stockholms innerstad ska man antingen tjäna fantasisummor eller också vara miljonär, av tidigare bostadsaffärer eller av andra skäl.

”Bo i hyresrätt i stället då!” Tja, i Stockholm är det snart historia. På några år har en fjärdedel av allmännyttans lägenheter blivit bostadsrätter. Lika många till finns i pipelinen.

Hyresrättsalternativet är för icke-miljonären inte ett alternativ i dag och än mindre i morgon. Som den kloka bostadsforskaren Roger Andersson sa: ”Man ska vara varsam med den här typen av förändringar. De som bor i lägenheterna nu har ju incitament att haka på, men de som bor i Stockholm om 20 år får färre val.”

Nu är det ingen mänsklig rättighet att få bo i Stockholms innerstad, men vi håller på att bokstavligen cementera fast oss i det segregerade samhället. Stockholms extrema bostadssituation är så klart inte typisk för hela landet, men tyvärr är den trendledande.

I mindre skala kommer detta att hända allt fler städer.

Först stora städer, därefter övriga universitets- och högskolestäder, längre fram övriga residensstäder och efter det – mellanstora städer och så vidare. Det kommer att gälla Gävle, Sandviken och också Ockelbo, vad det lider.

Allt fler forskare visar att hyfsat jämlika villkor i ett samhälle är bättre för alla – också för de rikaste.

Det tråkiga är bara att när vi cementerat fast oss i våra olika boenden utifrån inkomst så går vi i olika skolor, handlar i skilda affärer, bryr oss bara om gelikar, och har inte ens tvättstugorna gemensamma längre.

Då har vi förlorat riktigt mycket förutsättningar för jämlikhet.

Ursula Berge

Gästkrönikör

Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR