Det var på Vilans idrottsplats, en tidig lördag. Vi tjejer fick alltid de där udda tiderna som pojklagen inte ville ha. Farmor tyckte inte att tjejer skulle spela fotboll men mamma hade stått på sig, skrivit in mig och min tvillingsyster i knattelaget tillsammans med killarna.

Hela min uppväxt var fotboll. Fotboll på planerna utanför fritids, fotboll på skolgården, fotbollsmatcher och fotbollsträningar. Genom fotbollen lärde jag mig att förstå hur det här samhället fungerar. När Kristianstads FF blev KristianstadsVä FF cyklade jag hem med en klump i magen. Jag skulle bli tvungen att berätta det där för mamma: att vi var tvungna att köpa nya träningsoveraller, fast att de gamla passade. Jag visste att vi inte hade några pengar till det. Jag visste hur ledsen hon skulle bli när vi var tvungna att låna de där i XL från klubben istället.

Genom fotbollen framträdde klassamhället tydligt. Jag och min tvillingsyster ringde runt för att få skjuts till bortamatcherna när vår gamla Volvo pajat och fick höra att "Men då är det väl bara att köpa en ny?". Någon gång då lärde jag mig hur det kan kännas att stå i skuld, att vara tvungen att tacka för saker man egentligen inte vill ha. För fotbollen handlade inte bara om fotboll, det handlade även om penséer och bingolotter. Ville man vara med var man tvungen att få sålt de där lotterna. Andra hade aldrig några problem med det, deras föräldrar kunde köpa dem fria från baksidorna av fotbollsspelandet.

Den där tidiga lördagen låg nervositeten i luften. Den lördagen skulle nämligen en reporter från Kvällsposten skriva om vår match. Springandes på planen såg jag den matchen så som jag trodde att reportern såg den. För första gången trodde jag att någon verkligen var intresserad av vad vi tjejer gjorde, att vårt spel också var intressant.

Dom vände spelet snabbt efter ett misslyckat anfall från vår sida och när bollen gick i mål tänkte jag "Fan! Han kommer skriva att vi förlorade!"

Måndagen efter, när vi med spänning öppnade tidningen, insåg vi att vi inte behövde oroa oss för dåliga recensioner av vår förlustmatch. Rubriken på artikeln löd "Hårfint på planen", bilderna visade oss framför spegeln i omklädningsrummet i färd med att sätta upp håret och alla de tusentals tecknen som artikeln bestod av handlade om vikten av fina frisyrer på fotbollsplanen.

Och det var någonstans mellan raderna i den artikeln, mellan tidiga lördagsträningar och i färgen på våra overaller som jag lärde mig att hata hur det här samhället fungerar.

Jenny Wrangborg