Jag har i flera sammanhang mött människor vars mänskliga rättigheter kränkts eller förvägrats. Flera av mötena glömmer jag aldrig. Det har skett i Kongo, i det ockuperade Västsahara, i Gaza och Albanien för att nämna några platser. Det har handlat om brist på demokrati, utbildning, vård och mat för dagen. Orättvisorna har många ansikten och levnadsöden.

Rättvisa är svårt att mäta. Vem som har det värst är inte mätbart eller lönt att jämföra. Det finns människor i den rika världen som har det svårt. De har lika stora rättigheter som indvider att påkalla rättvisa som den som bor i ett samhälle som fullständigt kollapsat som till exempel Kongo. Självfallet är sammanhanget värre i Kongo än i ett land i Västeuropa. Men vi är alla människor.

När jag talar om mänskliga rättigheter är perspektivet oftast bland annat Burma, Zimbabwe eller Nordkorea. Nyligen påtalade en partikamrat för mig att mänskliga rättigheter också måste gälla i Sverige. Självfallet, var mitt svar. Vi har det bra i Sverige – och vårt land är fantastiskt på många sätt. Vi har byggt ut ett välfärdsland som har satsat på bra skola, vård och omsorg. Sverige har också under många år givit stora medel till internationellt bistånd, FN och mänskliga rättigheter. Vi har dessutom haft en generös flyktingpolitik. Tveklöst är det mycket vi ska vara stolta över.

De flesta har det bra i Sverige, men det finns också de som inte har det. Några hamnar mellan stolarna. Media beskriver ibland hur sjuka tvingas söka arbete och hur svårt det är att få ett arbete, både för äldre och ungdomar. Hur vissa tvingas gå till så kallade jobbcoacher som frågar om man kan skriva på en dator. I Sverige finns de som inte har råd att åka på semester, delta i fritidsverksamhet för att det är för dyrt och ensamstående mammor som har svårt att få ihop till att betala räkningarna. De är många fler än vad vi tror. Jag har mött det i min närhet och jag känner en stark frustration över att vi som samhälle håller på att tappa de grundvärden som vi står för. Sverige har också blivit ett land med fler fattiga och antalet har ökat under den borgerliga regeringen. Det är en skam.

Nu när vi närmar oss valet försöker den borgerliga regeringen diskutera bort siffor som inte är gynsamma för dem. Jag ska villigt erkänna att även vi socialdemokrater har anledning att vara självkritiska. Vi borde ha gjort mer i för att se individen och inte försvara ett system som inte klarar att se människan. Det viktiga är att vi ser utsattheten oavsett var den finns i världen. Mänskliga rättigheter gäller för alla... Även i Sverige.

Aleksander Gabelic
riksdagsman och debattör