Inga-Britt Ahlenius har gjort sig känd för att vara i ständig kamp mot maktmissbruk, korruption och oansvarigt ledarskap. Vi minns hennes ståndaktiga kamp för ett oberoende riksrevisionsverk och hur hon deltog i utredningen som avsatte Jacques Santers hårt kritiserade EU-kommission, på grund av korruption.

Nu har Ahlenius gjort sitt bokslut efter fem år som FN:s internrevisor. Slutsatserna är tydliga. Kritiken är svidande och riktar sig mot FN-systemet såväl som mot generalsekreteraren Ban Ki-Moon.

Kritik är alltid besvärande och kommer ofta inte fram eftersom det kan skapa problem för den eller de som framför den. Ahlenius har inget att frukta som 71-årig avgående FN-tjänsteman.

Hennes slutsatser, kritik och formuleringar kommer att diskuteras. Men det viktiga nu är att Ahlenius kritik tas på allvar.

De länder som vill reformera och stärka FN bör nu bidra till att lyfta de kritiska frågorna som kan göra FN modernare och öppnare. Världens utsatta människor kräver det, även om de flesta av dem inte kan föra sin talan.

Jag har haft förmånen att besöka FN i olika sammanhang och jag känner till kritiken mot organisationen och dess ledning. Min bild av FN är splittrad. Det finns ett bristande ledarskap, särintressen och stormaktspolitik med mera.

Samtidigt gör FN stora insatser varje dag som handlar om att vaccinera barn, bekämpa fattigdom, bidra till utbildning för pojkar och flickor, demokrati och mycket mer. Det gör skillnad för dem som berörs.

Vad gör världen? Ska vi lägga ner FN, som en del högerkrafter vill? Knappast, i stället behöver vi ha ett starkare FN. Ahlenius rapport ger också den svenska regeringen en möjlighet att agera.

Tyvärr har utrikesminister Carl Bildts tonat ner det svenska FN engagemanget. Vi ger fortsatt ekonomiskt stöd till FN och regeringen har tryckt på flera av FN-organen för att de måste bli effektivare. Det är bra.

Men att lägga ner UD:s FN-avdelning är inte bra. Det är också märkligt att man valt att minska antalet FN-soldater i fält. Den svenska FN-politiken har varit för passiv. Världsorganisationen behöver stöd. Ahlenius rapport är en varningsklocka till medlemsländerna.

Jag hoppas att vi efter 19 september får en socialdemokratisk utrikesminister som kan återupprätta FN i svensk utrikespolitik.

Vi behöver ett regeringsskifte av många skäl men också för att fokusera på vad vi som land kan bidra mer med för att stärka och utveckla FN. Förändring kräver ledarskap – och det viktigaste av allt, politisk vilja.

FN behöver det.