Konsten är att lyckas främja det ena syftet utan att motverka det andra. Synpunkter som mobiliserar säkra väljare får inte avskräcka dem som har svårt att bestämma sig. Omvänt får synpunkter som behagar dem som tvekar inte slå ner modet på redan övertygade.

Den sortens samtidig offensiv längs två linjer saknar jag. Med tiden har partierna kommit att agera allt försiktigare. Allt mer sällan hör vi dem tala om hela samhällsutvecklingen. I stället talar de uppsplittrat om marginella fördelar och nackdelar för avgränsade grupper.

Så har det blivit till följd av att medielogiken tagit överhanden. Huvudfrågan för media är hur det går i valet, inte hur det går med samhället.

Om detta skriver förre LO-ekonomen Dan Andersson tankeväckande i sin rapport ”Mäktar politiken med medielogiken?” Den går att ladda ner från www.arbetarrorelsenstankesmedja.se

Problemet är att de politiska journalisterna vägleds av samma kommersiella logik som när deras kolleger bevakar kungahuset och stora sporthändelser. Vad de uppmärksammar är det som väcker intresse, inte det som förtjänar att diskuteras.

Prinsessbröllop och världsmästerskap i fotboll är kravlös underhållning. Eftersom utgången inget betyder nöjer vi oss med kringsnack och vadslagning. Värre är när samhällsutvecklingen förvandlas till något som ingen tar på allvar.

Vad medielogiken döljer är att en valrörelse inte bara gäller den politiska makten utan också vad denna skall användas till.

Låt oss tänka oss att partierna vågade öppet ifrågasätta massmedias ovilja att belysa vad makten skall användas till. De skulle då tydligare framhäva två viljeinriktningar:

Den ena är att långsiktigt vilja avveckla välfärdsstaten. Det sker genom hög arbetslöshet, låga skatter, bekämpande av fackföreningsrörelsen och en intensifierad utförsäljning till privata kapitalintressen av medborgerliga och livsnödvändiga samhällsfunktioner.

Den andra är att ständigt på nytt vilja praktiskt återerövra idén om lika livschanser för alla medborgare så som Mona Sahlin beskriver i sin bok ”Möjligheternas land”.

För att massmedia skall sluta vilseleda och förytliga behöver partierna våga tala öppet om vad de själva anser vara en önskvärd samhällsutveckling. Det skulle väcka respekt och intresse hos såväl återkommande som nya väljare på ett sätt som massmedia inte skulle lyckas dölja.

Sverker Gustavsson