De båda världskrigen ledde till en utbredd övertygelse om att våra samhällen gick att styra utifrån vanligt folks önskemål och behov. Inga nya katastrofer skulle behöva inträffa, om vi bara förmådde hålla fast vid idéerna om blandekonomi och välfärdsstat.

Ett antal generationer senare gör många en mera luttrad bedömning. Med början kring 1980 återtog motkrafterna initiativet. Högerns opinionsbildning repade nytt mod och tog sikte på att rulla tillbaka de sociala framsteg, som demokratin hade möjliggjort.

Sammanfattningsvis går den nya läran ut på att demokratins enda legitima uppgift är att rättfärdiga den förda politiken. Vad som beslutas bör däremot inte kunna påverkas av hur väljarna lägger sina röster. Politikens innehåll bör avgöras av marknadskrafterna.

Med tiden har nyliberalismen blivit mindre högröstad. Det beror på att bankerna inte överlever utan jättelika tillskott av skattemedel. På det sättet förhindras ett totalt sammanbrott men till priset av att utrymmet för välfärdspolitik minskar.

Ändå kan man inte säga att nyliberalismen är övervunnen. För att inse detta bör vi betänka, att läran är uppbyggd kring två grundtankar. Den ena är en okritisk vilja till ”fria” marknader. Den andra är att demokratin inte bör tro sig kunna vara effektivt marknadskritisk.

När kapitalismen inte klarar sig på egen hand, tystnar kritiken mot att använda skatter för att vidmakthålla banksystemet.

Jämfört med detta har tre decennier av negativ syn på vikten av marknadskritik haft en mer djupgående verkan. Tilltron till folkstyrets möjligheter att påverka samhällsutvecklingen befinner sig på en bottenivå. På båda sidor om Atlanten saknas nödvändig tillförsikt.

När politiken som bäst behövs för att rädda blandekonomin och lösa klimatfrågan, har den inte tillräckligt stöd. Efter de senaste årens kraftansträngningar för att trygga det finansiella systemet verkar demokratin ha uttömt sina möjligheter. Formellt mäktiga politiker som Merkel, Obama och Sarkozy står handfallna.

Vad som behövs, framhåller den brittiske statsvetaren Colin Crouch i sin just utkomna bok ”The strange non-death of neo-liberalism”, är att vi förstår varför nyliberalismen lever vidare trots sin olycksbringande inverkan på våra samhällen.

Det räcker inte att följa vågrörelserna på världens börser. Den sociala sidan av saken behöver också beskrivas – arbetslöshet, låga löner, bostadsbrist, bristande utbildning, miljöförstöring och dåliga kommunikationer. Det krävs för att återuppväcka förtroendet och återta initiativet.

Sverker Gustavsson