Men de där reservdelarna verkar inte riktigt bestå i något annat än följande hälsning till de 50 000 som kommer utförsäkras under 2010:

1. Ni är nu arbetsgivarens ansvar. Om ni har en arbetsgivare.

2. Har ni ingen arbetsgivare är ni nu a rbetsförmedlingens ansvar.

Det är inte fel att anse att den som kan ska arbeta. Snarare är det tämligen naturligt att detta ska vara en vägledande ståndpunkt i vårt samhälle i samtliga partiers arbetsmarknadspolitik.

Det är däremot fel att montera ner en sjukförsäkring utan att över huvudtaget ha reflektera över vilka konsekvenserna av denna nedmontering kommer bli. Trodde regeringen verkligen på allvar att sjuka människor skulle bli arbetsföra och friska bara för att regeringen slaktade sjukförsäkringen? Tydligen.

Att regeringens försök att dämpa fallet för de runt 50 000 som nu är på väg ut ur sjukförsäkringen knappast utgör en förtroendeingivande panikåtgärd behöver inte ens påpekas. Det är uppenbart.

Däremot finns all anledning i världen att fundera över hur det kan komma sig att samma regering som utförsäkrar sjukskrivna instiftat ett vårdnadsbidrag för att fullt friska människor ska kunna välja att stanna hemma.

Resultatet av en kohandel med Kristdemokraterna förvisso. Men trots det ett politisk instiftat bidrag till fullt friska som mycket väl skulle kunna arbeta men avstår från att göra det av privata skäl. Ett bidrag som innebär att den där arbetslinjen inte alls är så absolut som den borgerliga regeringen så gärna vill påskina.

Förutom denna dikotomi rörande regeringens syn på det här med vilka som ska arbeta och inte kan det dessutom konstateras att det delade ansvaret som regeringen nu lanserar som någon form av nyskapande åtgärd inte på något vis är särskilt ny. Däremot har det tidigare visat sig att just de långtidssjukskrivna, de som står allra längst från arbetsmarknaden, också har varit de som både arbetsgivare, arbetsförmedlingen och försäkringskassan varit minst intresserade av att bistå med stöd till. I stället har man fokuserat resurserna på de individer med bäst förutsättningar att ta sig ut på banan igen. Vilket är lika cyniskt som det är begripligt.

Att vara långtidssjukskriven är inte ett livsstilsval. Men regeringen förhåller sig onekligen till långtidssjukskrivningarna som om de vore ett livsstilsval.

Få vill vara sjukskrivna. Men många blir det ändå. Livet kan bjuda på cancer, hjärtinfarkt, trafikolyckor, misshandel, depression, förslitningsskador etcetera etcetera etcetera i all oändlighet. Den som inte lyckas ta med detta i beräkning kommer heller aldrig lyckas skapa en politik som sätter människan och hennes behov i centrum.

Vad regeringen har presterat rörande sjukförsäkringen är en hafsig omställning och ett hafsigt försök till att korrigera resultatet av denna omställning.

Att utförsäkra människor från sjukförsäkringen för att sedan

i stället flytta över ansvaret för dem till arbetsgivare och arbetsförmedlingen är inte att tro på människors förmåga. Det är att vara verklighetsfrånvänd.