Fredrik Reinfeldt och Carl Gustaf Bernadotte håller sig båda med traditionsenliga jultal. Och måste jag välja ett av dem år 2009 får det bli Bernadottes. Av det enkla skälet att han faktiskt talade till folket. Nej, förresten. Han talade faktiskt med folket. Till skillnad från Fredrik Reinfeldt som mest talade till journalisterna. Om ens det.

I stället för att ursäkta misslyckande, hyllade Bernadotte precis dom människor Fredrik Reinfeldt borde ha hyllat, men som han inte hade något att säga om över huvud taget i sitt jultal.

Även om det inte handlar om ord som gör någon egentlig skillnad, är kungens ord om alla de som arbetar inom vården och skolan och bland svenska företag, orden om den svenska vardagens hjältinnor och hjältar, ett erkännande av hur viktigt det arbete som utförs runt om i landet faktiskt är.

För folkvalde Fredrik var det däremot viktigare att poängtera det här med vikten av att vara tacksam och inse att vi är privilegierade.

Till skillnad från folkets valde man lyckades Bernadotte prestera ett tal som faktiskt handlade om exakt de saker människor behöver höra ett år som 2009. Till skillnad från Reinfeldt fick han in ordet arbetslöshet redan i den första meningen och lyckades belysa att den höga arbetslösheten bland unga och invandrade svenskar är ett problematiskt slöseri, att det handlar om människor som utgör en tillgång som vi inte lyckas ta tillvara på.

Där Fredrik Reinfeldt lät kall och verklighetsfrånvänd lyckades Carl Gustaf Bernadotte låta som en varm man av folket. Där Fredrik Reinfeldt var opersonlig var Carl Gustaf Bernadotte personlig.

Och när jag läser igenom kungens jultal, inser jag att det där talet får mig att tycka att kungen faktiskt verkar vara en rätt så jordnära och hyvens prick. Till skillnad från Fredrik Reinfeldt.

För det är inte ok att vi har en statsminister som håller ett jultal 2009 utan att beröra svenskens vardag. Det är inte, inte ok. Det duger inte att tala om för oss att vi ska vara tacksamma, när vi ser vår omgivning lida, när vänner och familj blir arbetslösa, när släkten består av fattigpensionärer som lever på några tusenlappar i månaden, när sjuka skyfflas runt mellan olika delar av vårt nedmonterade trygghetssystem. Att säga att vi ska vara tacksamma mitt i en sådan vardag är en slemmig spottloska i ansiktet på väldigt många människor. Fredrik Reinfeldt.

Kungen däremot. Han höll sig till att tala om människorna, om vardagen vid köksborden, om den lilla människans storhet med ord som:

”Min beundran är oändlig för er inom sjukvården och äldreomsorgen som i ert dagliga arbete gör så mycket för så många.”

Sedan avslutade han sitt tal med några rader ur Hjalmar Gullbergs dikt ”Förklädd Gud” och önskade oss alla ett gott nytt år och, finast av allt, ”en aldrig sviktande tro på en bättre morgondag.”. För det är i just detta vi måste landa. I en tro om en bättre morgondag.

En tro som är långt mycket mer produktiv och en lång t starkare drivkraft i vardagen än den tacksamhet Fredrik Reinfeldt vill att vi ska hålla oss med.