I år är det tydligen extra kallt i vårt land i de södra delarna. Då blir det problem. Trots att temperaturen utanför fönstret inte är högre än den är varje vinter utanför fönstren i Norrbotten.

När jag tar tåget från Arlanda mot Gävle onsdag kväll är förseningarna kraftiga. När jag väl kliver på tåget och frågar vad som egentligen hänt förklarar konduktören att det är problem med växlarna, att de inte klarar av kylan riktigt och att det är därför tågen inte tar sig fram.

Och så här brukar det vara. Det här är inte första gången Sverige örfilas av kylan och snön. Det är inte heller första gången Sverige stannar.

Blir det väldigt kallt blir det problem. Tågen varken går eller kommer i tid.

Vattenledningar fryser. I tidningarna rapporteras det om att det nu finns risk för strömavbrott. Detta eftersom vi, hör och häpnad, konsumerar mer el nu när det är pinande kallt ute.

Självfallet förbrukar vi mer el när det är mellan 20 och 30 minus ute än vi skulle göra i vanliga fall, om temperaturen vore något högre. Men nu är den inte det. Och det borde elbolagen kunna hantera. Ty detta är Sverige.

Elbolagen borde inte flagga för att elavbrott kan uppstå. Inte nu. Inte när vi som mest behöver kunna förlita oss på att elbolagen faktiskt levererar elen vi behöver. Men så funkar det alltså inte.

När vi som mest behöver el är det alltså som minst säkert att vi faktiskt kan lita på att få den. Trots att det borde finnas en beredskap för helt vanligt vinterväder. För det är vad det handlar om, helt vanligt vinterväder.

Men beredskap verkar det dock uppenbarligen inte finnas. Vilket får kärnkraftskramarna att vädra morgonluft och kräva ökat kärnkraftsberoende.

Även om vi lika gärna skulle kunna skylla den dåliga beredskapen på en avreglering där vinstintresset bidragit till att knapra på marginalerna på en elmarknad som inte är riktigt så där marknadsmässigt funktionsduglig som den utlovades att bli.

Vi skulle också lika gärna kunna skylla det hela på förseningar vid inspektionerna av våra befintliga kärnkraftverk som just i år lett till att delar av dem nu står stilla, vilket visar att vi behöver fler alternativa energikällor, snarare än ett ännu större kärnkraftsberoende.

Hyresvärdarna klarar tydligen inte heller av kylan. Från Stockholm rapporteras det om kyliga lägenheter och barn som fryser i sina sängar om nätterna.

Dålig beredskap tycks vara nyckelordet under de här första dagarna i januari 2010.

Och snökaos. Vad är det egentligen för något? Född och uppvuxen i Kiruna har jag aldrig kunnat förstå det här med snökaos. Det snöar i Sverige på vintern. Men trots det verkar snön komma som något av en chock varje år i södra Sverige. Snöröjningen är undermålig, framkomligheten begränsad.

Snö som faller blir bara snökaos om ett samhälle inte förberett sig för och budgeterat för snöfall. Vilket tydligen inte alla kommuner gör. Och det är ju faktiskt bara väldigt konstigt.

Vi lever, som sagt, trots allt, i Sverige. Ett väldigt snösäkert land.

Att vår infrastruktur är så uppenbart skör och sårbar är illavarslande sett i det något större perspektivet. I det något mindre, mer vardagliga perspektivet är det framför allt ett irriterande störningsmoment i vardagen. Framför allt är det dock mest bara fullkomligt obegripligt.

Sverige borde vara proffs på det här med att hantera vanligt vinterväder. Men det är vi inte. Och det duger faktiskt inte.