Krisdemokraterna
Om Göran Hägglund har jag inget ont att säga. Mitt enda möte med honom skedde på hans kontor i riksdagen 2006.
Jag gjorde en intervju. Mitt emot mig satt en sympatisk man med en uppenbar känsla för stil. Han skämtade, han talade allvar, han svarade på frågorna och frågade om jag hade badat tunna apropå det där tunnbadet i Högfors som aldrig blev av. Han sa att det nog var lika bra att alliansens tunnbad aldrig blev av. Eftersom bilderna nog inte hade blivit så lyckade. En hyvens partiledare. På det hela taget.
Det är inte Göran Hägglund i sig jag har problem med. Det är allt han representerar. Utom den restriktiva alkoholpolitiken. För på den punkten är vi överens. Sverige behöver inte mer sprit. Vi behöver mindre. Vi behöver inte importera en generös alkoholpolitik. Vi borde exportera en restriktiv.
Göran Hägglund är extremt monotematisk just nu. Repetera efter mig; Verklighetens folk. Budskapens budskap, Kristdemokraternas mantra och budord nummer ett för närvarande. Eller, för närvarande förresten, sedan Hägglunds tal i Almedalen 2009 har han upprepat verklighetens folk och vänsterelit fler gånger än vad som är mänskligt möjligt att räkna till.
Verklighetens folk, begreppet Hägglund och Kristdemokraterna inte riktigt lyckats definiera, men som nog kan ersättas med Svenssons. De helt vanliga väljarna, vars livsstil Kristdemokraterna är utvalda att försvara mot vänsterelitens förtryck. Förtryck som först och främst handlar om barns rätt till båda sina föräldrar och jämställdhet.
Vet inte riktigt, men är en delning av föräldraförsäkringen och jämställdhet verkligen något vi måste skyddas ifrån? Är det inte snarare så att vi alla skulle må lite bättre av den för Kristdemokraterna så förhatliga jämställdheten. Jo. Så är det faktiskt.
Men Kristdemokrater tänker inte så. De vill beskydda svensken som på 50-talet. Och Kristdemokraternas förhållningssätt till det här med en delning av föräldraförsäkringen inte alls särskilt ogenomtänkt. För den statistik som finns tillgänglig visar att svensken faktiskt betackar sig för jämställda hem. Svensken vill kunna välja att leva ojämställt. Men hela lönen ska hon banne mig ha ändå. Även om det inte riktigt funkar så.
Och det är den där dikotomin i vårt förhållningssätt till föräldraledigheten och jämställdheten som Kristdemokraterna nu försöker skjuta in sig på. Verklighetens folk vill inte ha jämställda familjer. Och vem är bättre lämpad att bistå dem med en politik för konserverade könsroller än just Kristdemokraterna?
Och så åker Göran Hägglund ut på köksbordsturné. För att gräva i den svenska myllan och få grepp om vilka verklighetens folk egentligen är och vad det egentligen är de vill.
Den som måste ge sig ut på köksbordsturné för att få koll på vad som pågår i de svenska radhusen, villorna och lägenheterna är dock per definition inte alls sådär verklighetens folklig som Hägglund så gärna vill att vi ska tycka att han och hans parti är. Hägglund är en del av vår elit. Inte bara det, som minister och partiordförande tillhör han det absoluta toppskiktet av vår politiska elit, han är politisk högadel. Oavsett om han vill det eller inte. Och därför blir den där köksbordsturnén inte mycket mer än ett politiskt PR-jippo som ytterligare understryker exakt hur mycket elit och hur lite verklighetens folk Göran Hägglund faktiskt är.
Men om du vill ha besök av Göran Hägglund och vill bjuda honom på en kopp kaffe och berätta om din vardag kan du maila på koksbord@kristdemokraterna.se, så kanske just du får besök av en partiledare för ett Kristdemokraterna som i dag snarare är Krisdemokraterna, av en ledare som nog behöver en värmande kopp kaffe och lite hembakt. Köpekakor går säkert också bra. I och för sig. Om du råkar vara en av de där som inte riktigt får livspusslet att gå ihop.
Eller, skippa kakorna förresten, Hägglund går tydligen på GI-diet. Enligt Expressen.







































Senaste kommentarerna:
Skrivet 15 feb 2010 23:41 L B (Ej registrerad)
Hägglund verkar vara en sympatisk person, men var är det kristna budskapet i dagens borgerliga politik? Solidaritet och sammanhållning? Nu verkar allt handla om hård liberalism. Allt ska vara business och profit, och den som inte klarar sig i den "stenhårda globala konkurrensen" (som Leijonborg tjatade om) får skylla sig själv.