Men tendensen oroar trots detta. Den borgerliga regeringen har lyckats ro Sverige genom en djupgående kris med guldstjärna i kanten. Man har lyckats hantera krisen med förtroendeingivande handfasthet, vilket även oppositionen givit regeringen beröm för. Men skillnaden mellan blocken borde vara större och det borde väga över till oppositionens fördel. För även om regeringens krishantering varit effektiv ur ett rent nationalekonomiskt perspektiv har krisen parats med politiska reformer av bland annat sjukförsäkring och a-kassa som inneburit att våra trygghetssystem inte längre erbjuder särskilt mycket trygghet. Det har drabbat många under lågkonjunkturen.

Alliansregeringens politik har givit mer till dem som redan har och fråntagit de som inget har allt. Med vetskap om detta och det faktum att Sverige fortfarande är ett land präglat av solidaritetstanken är opinionsläget ett av de tydligaste tecknen på att oppositionen tyvärr misslyckats i rollen som opposition. Och detta som motpart till en regering vars politik borde driva svensken rakt in i de rödgrönas famn. Men så ser det alltså inte ut.

Vad gäller regeringsduglighet borde egentligen skillnaderna rörande hur väljarna uppfattar de två blocken vara små. Socialdemokraterna besatt regeringsmakten i mer än ett decennium innan valförlustens 2006 och utgör Sveriges mesta maktparti. Att Socialdemokraterna är regeringsdugligt har man tidigare bevisat. Att man nu går till val flankerade av Miljöpartiet och vänstern borde inte göra någon egentlig skillnad rent logiskt för hur väljarna uppfattar oppositionens regeringsduglighet. Det handlar om en trio som framförhandlat gemensamma budgetförslag och därmed bevisat sin samarbetsförmåga. Det visar att de skillnader som finns mellan partierna är möjliga att överbrygga.

Men oppositionen lyckas inte kravla sig upp över alliansen i opinionsmätningarna och inte minst Socialdemokraterna svajar betänkligt i väljarpopularitet just nu. Av det enkla skälet att man inte nog tydligt lyckats visa att man faktiskt utgör ett alternativ till den borgerliga regeringen.

Ingen i det politiska Sverige tror något annat än att striden mellan blocken kommer bli mycket hård och valresultatet mycket jämt. Den brist på profilering och allt för svagröstade kritik mot regeringen som varit oppositionens signum under den gångna mandatperioden är ett tecken på samma högmod som fällde den Socialdemokratiska regeringen vid det förra valet. I‑stället för att vinna valet på egna meriter har det snarare kunnat urskönjas tankegångar om att regeringens svaghet utgör oppositionens främsta styrka. Så hade det förvisso också kunnat vara. Om oppositionspartierna hade varit bättre på att kapitalisera på den rad av misslyckanden som regeringen bjudit på. Men tyvärr blir det bestående intrycket av de gångna fyra åren att oppositionen varit tämligen tillbakalutad, som om regeringens misstag skulle tala för sig själva. En attityd som gått hand i hand med opinionsmätningar som visat fördel oppositionen, hur litet överläget än har varit.

I dag är det 111 dagar kvar till valet. Vilken utgången blir vet ingen. Opinionsläget är osäkert och svenska väljare tenderar att bestämma sig för parti under valrörelsens sista veckor. Tendenserna som nu kan skönjas i opinionsmätningarna oroar trots detta. Skall det bli en rödgrön valseger är det dags att tydligare visa för väljarna att man faktiskt utgör ett alternativ till alliansen.