Dom fick varandra i går, Daniel och Victoria. Helt otroligt tydligen enligt många bedömare. Han som harvade på i svenniga, pyttelilla Ockelbo och hon som hejade på i slottet. Tänk att dom skulle bli kära och jätteihop och gifta sig. Ja. Tänk.
På det hela taget är det inte konstigt alls faktiskt. För även om människor gärna ägnar sig åt att sortera varandra, är kärleken mycket smartare och trevligare än någon av oss någonsin kommer lyckas bli. Och det är det som är så rart med den där kärleken, att den är så väldigt ointresserad av vad som är praktiskt och konventionellt och passande. I kärleken finns inga titlar, i den finns bara två människor som försöker göra sitt allra bästa för varandra, som lyckas ibland, som misslyckas ibland.

Och jag tänker på min vän som är en flicka som tycker om flickor och på hennes bröllop som förenade samisk kultur med det nya Sverige. Vigseln hölls i Jukkasjärvi kyrka. Min vän och hennes brud bar samisk högtidsdräkt och i kyrksalen satt åldriga samiska släktingar och unga vänner. Just den där dagen var det bara kärlek, inget annat. Inga om och men och kansken. Det är väldigt långt mellan fördomar och tolerans. Men det struntade kärleken i.

Och den där killen från Mexiko, i min klass på Sorbonne när jag bytte Gävle mot Paris i tre klyshigt underbara månader med billigt vin på en balkong och 5 timmar franskalektioner om dagen. Han som träffade kärleken i en fransk flicka och lämnade sitt land för att vara med henne. Som satt i det där klassrummet för att han var kär. I henne. Det är väldigt långt mellan Mexiko och Frankrike. Men det struntade kärleken i.

Eller Admira Ismic och Bosko Brkic. Hon var muslim, han serb, i ett Jugoslavien i krig på 90-talet. De skulle fly ut ur Sarajevo och bort från kriget och de etniska motsättningarna, men kom aldrig längre än till Vrbanjabron där de sköts ihjäl av prickskyttar. Bosko dog först. Admira var svårt skadad, men det sista hon gjorde i livet var trots det att krypa intill Bosko och lägga sin arm över honom. Sedan blev de liggande där på bron i åtta långa dagar. Ingen ville ta ansvar för dödsskjutningen och ingen vågade hämta kropparna.

Så det här med att radhusbarn mötte prinsessa är på det hela taget inte alls så särskilt stort. Snarare väldigt odramatiskt och ungefär vad som kan förväntas.
För kärleken är en stökig jävel. River och sliter och härjar runt efter eget behag.
Ingen blir någonsin äldre än 14 när det handlar om det här med hjärtat. Och det är väl så. Att pirret är lika pirrigt vid 80 som det är vid 14 när det väl kommer på besök. Särskilt mycket att säga till om har vi i alla fall inte. Även om vi gärna skulle vilja och ibland försöker bilda motståndsrörelse mot kärleken, trots att vi är vagt medvetna om att det nog egentligen inte är någon idé. Den utklassar trots allt all cynism varje dag.
Eller. För att använda Facebookska; Daniel Westling is now married to Victoria Bernadotte.