Journalistik handlar i sin bästa form om att granska, om att inte minst granska makten. En granskning som är hälsosam och bidrar till att göra Sverige bättre. Det journalistiska arbetet bidrar till att brister och begångna fel kan korrigeras och oegentligheter uppdagas och beivras. Bara vetskapen om granskningens existens gör Sverige lite bättre, eftersom den torde ha en preventiv effekt som stärker motståndskraften mot maktmissbruk och allsköns fusk och fiffel.

Granskningen stärker helt enkelt både vårt land och vår demokrati. Det är därför vi håller oss med offentlighetsprincipen. Och har grundlagsskyddat principen i tryckfrihetsförordningen.

Men den granskande journalistiken är inte alltid välkommen. Inte ens när inget finns att dölja och därmed inte heller att avslöja.

Att Ekendahl själv inte ville medverka i Arbetarbladets reportage rörande makstrukturen i Hofors är bara att beklaga. Att han inte ser sig som en offentlig person trots sin yrkesroll är märkligt. Att han själv är den som sekretessprövar sin egen personakt är däremot ett demokratiproblem.

Något som dock säger mer om hur man i Hofors valt att strukturera makten, än det nödvändigtvis säger om Ekendahl.

Genom att tillåta Ekendahl sekretesspröva sin egen personakt som faller in under offentlighetsprincipen gör Hofors kommun offentlighetsprincipen till en papperstiger och juridisk floskel. För Ekendahl är inte förmögen att objektivt pröva sig själv. Det är ingen. En sådan prövning ska naturligtvis skötas av någon annan.

Prövningen av huruvida en allmän handling får lämnas ut görs av den tjänsteman som fått i uppdrag att ta hand om handlingen. Är den tjänstemannen i det här fallet Ekendahl är det i så fall mycket märkligt.

Få vill bli granskad e . Skulle samtliga kommuner göra som Hofors skulle hemligstämplarna riskera bli många och de granskande reportagen få. Och offentlighetsprincipen, ja den skulle därmed bli tämligen innehållslös. Så är vår lagstiftning naturligtvis inte tänkt att fungera på området.

Att Ekendahl sitter på så många positioner förklaras med att Hofors är en liten kommun. Det är en godtagbar förklaring till det hela även om maktkoncentrationen i Hofors knappast är idealisk. Att sprida makten är även att sprida riskerna.

Det är däremot inte godtagbart att Hofors politiker inte verkar ha ägnat någon större tankeverksamhet åt hur de problem som uppenbarligen kan uppkomma med den enmansorkester man strukturerat upp ska motverkas och hanteras. Att Ekendahl är en kompetent och hyvens prick enligt samtliga i reportaget tillfrågade räcker inte.

Om man av nöd blivit hänvisad till en typ av organisatorisk lösning som innebär att en enda människa sitter på flera stolar samtidigt måste det även finnas inbyggda mekanismer som kompenserar för de förluster maktkoncentrationen i sig utgör.

Att förlita sig på att makthavaren i fråga är redbar och ärlig är att förlita sig på turen. Vilket inte på något vis är ett seriöst förhållningssätt till den med skattemedel finansierade kommunala verksamheten