De ideologiska skillnaderna sträcker sig från den svenska debatten till Bryssels väldiga parlament; höger mot vänster, som alltid. Hökmark mot Ulvskog, Svensson mot Bohlin och Schlyter mot den vilsna Lena Ek.

Kanske Sören Wibe mot Marit Paulsen, två föreläsare övertygade om att de har rätt. Tittarna och lyssnarna är kanske inte lika säkra. Paulsen är lika magistralt mästrande i frågor där hon anser sig kunnig och tantigt klok som hon är osäker så fort debatten handlar om politik.

Och att Alf Svensson kryssar sig förbi Ella Bohlin, osäker, famlande, nedtonad är väl nu alldeles klart.

Debatten i går kväll kan ses som förvirrad, eller inspirerande. Lockade den fler att gå och rösta? Var den avskräckande? Svar på söndag kväll.

Alla talade i mun på varandra, utan att så mycket blev sagt. Men klart lyste skillnaden mellan vänster och höger, och en röst kan där göra skillnad. Frågan om Europa kan brytas ner till vilken inrikes fråga som helst, också de där parlamentet inte har så mycket att säga till om.

Men den som önskar sig ett grönare, rättvisare och arbetande Europa, med solida fackliga rättigheter, väljer en röst till vänster.

Den, som likt Gunnar Hökmark, helst ser att marknaden sköter det mesta av politiken kan rösta på något av de fyra högerpartierna.

Om fildelningen, den fråga som märkligt nog dominerar EU-debatten, var alla till sist överens. Bäst så för att inte varenda väljare under 25 skyndar till vallokalen med en piratsedel i handen.

Vem vann? Osäkert. Den tydligt rättframma Ulvskog kan man väl säga, även om hon väl ofta drog sig tillbaka. Schlyters och Svenssons engagemang kan ge röster. De känner alla detaljer.

Vem förlorade? Bohlin, Ek och Wiebe, som aldrig kommer till Bryssel.

Respekt, sammanfattade president Obama, för islam, kvinnans rättigheter, USA:s sju miljoner muslimer, yttrandefrihet, palestiniernas 60-åriga lidande, Israels rätt att existera och samtal, dialog som fredsbärare.

Visslingar och rop från den entusiastiska publiken på universitetet i Kairo. En amerikansk president i islams viktigaste och största land; och han är tydlig om demokrati, USA:s misslyckande i Mellanöstern och öppnar för en helt ny tid.

Aldrig krig med islam, säger Obama och inbjuder Iran till samtal. Till bordet inviteras också Hamas, om Israel erkänns.

En markering lika mycket mot Jerusalem som Hamas. En fredsprocess på allvar kräver en förenad palestinsk sida och israeler som inser vad fred mot land faktiskt betyder: Uttåg från Västbanken. Återgång till 1967-års gränser. Är det acceptabelt för någon israelisk regering?

Palestiniernas situation är, säger Obama, ”outhärdlig”. Och ”bosättningarna måste upphöra”. Så långt, men ännu bara ett första steg, har ingen amerikansk president vågat gå.

Orden tränger igenom och vållar vånda och vrede i Jerusalem, och kanske en strimma av hopp på Västbanken och i Gaza. Verkligheten, så länge förnekad av Washington och varje israelisk regering, kan nu diskuteras.

Ett lysande tal, med all den vackra retorik Obama är mäktig. Kanske skrevs historia, kanske ser vi ”a new beginning”, en inledning till slutet för 60 års konflikt och årtionden av amerikanska misstag i Mellanöstern.

Jag vågar tänka tanken: Obama tvingar fram en någorlunda rättvis lösning. En gardering ändå nödvändig; motkrafterna starka, på båda sidor.

Roger Hedlund, en prydlig ung man ofta med slips, kan läsa, också mellan raderna. (Han läser bättre än han skriver). Nu har han studerat en text i Gefle Dagblad om statsministern som inte stänger några dörrar. En ny tid skymtar, oväntat, för Hedlund och hans lilla främlingsfientliga skara.

Flott erbjuder han sig sedan som vågmästare i Gävle: ”..vi (ser) positivt på att GD:s ledarsida öppnat upp för en diskussion kring scenariot att Sverigedemokraterna kan få en vågmästaroll...”

Hedlund är inte sämre än att han erbjuder sina tjänster åt högstbjudande, men Sahlin har ju sagt nej och för Blank är en majoritet vilande på SD främmande. Men vad säger den förenade högern?

Källgren Sawela, annars rask att fatta pennan, har inte hörts av. Den sympatiske Fredriksson, partikamrat med GD:s ledarsida, ligger ännu lågt. Och de kyrkliga i centern och KD, hallå där! SD? Samarbete? Ny majoritet?

Om det kommer några svar kan ni läsa dom här.

En viskande röst på den stor festen: ”Du har rätt, men fel”. En ögonblicksbild av tillståndet i landstinget; allt flyter. Politiker letar efter lösningar, men hittar inga. Alla jävlar klagar, gnäller och kräver action. Inget händer. Är länets sjukvård då förlorad? Flera hundra miljoner?! Var finns dom? Upp i rök? Skattehöjningar?? Är vi (ni, jag är upplänning) inte redan skinnande, in på bleka skelettet?

Jag upprepar: Om ni ändå inte gör något, gör då det enda vettiga, avgå.

Sex grader i går morse, ösregn. Kanske 13 grader i helgen. Och det regnar väl som vanligt. Jag flyr därför detta landet och seglar iväg mot kulturhistoriska miljöer och Afrodites stränder. Kanske återkommer jag om en vecka.