Per Schlingmann, moderaternas flyhänte partisekreterare, ser sig omkring; finns här något som kan förvandlas till moderat politik? Arbetarpartiet redan involverat i den moderata vokabulären. Jobben först en gammal s-slagdänga. Rättvisa på väg in i valrörelsen, men ordet lite knepigt att hantera för den självgoda klassen.

Solidaritet? Svårt. Risk att påminnas om apartheid, Vietnam, Portugal, Spanien. Historiens dom kan bli hård.

Men med landsbygden är vi alla solidariska!

Folket där ute är vårt, inte bara de ädlingar och ättlingar som bor i slott och herresäten. Men nu vidgar vi vyerna: Landsbygden hotas av Peter Eriksson! Avfolkning, utflyttning, ödeläggelse, åkrar för fäfot, granskogar in på knutarna, ingen mjölk!

Därför säger vi: Hela landet skall leva!

(Maud har godkänt övertagandet av Centerns centrala budskap. Hon koncentrerar sig på kvarteren runt Stureplan, ännu oplöjd mark för partiet men snart växer väljarskaran så det knakar)!

Fredrik Reinfeldt kompletterar budskapet: De rödgrönas politik har udden riktad mot människor i glesbygden. De får ställa bilen, spänna för hästen och avstå shoppingen i centralortens köptempel. Vem har råd att tanka de väldiga stadsjeeparna nu? Tungt för de hårt arbetande. Därför inför vi, landsbygdens parti, en ”landsbygdens dag”.

Schlingman ler gåtfullt. Klass mot klass, går det att förvandla till moderat politik?

På arbetarrörelsens stora dag träffade jag en av den lokala arbetarklassens mer talföra, eller intensiva. Vi talade om Gävle hamn; tänker ni sälja ut kranar och kajer till riskkapitalet? ”Nej, för fan. Men de har så mycket pengar och går det att dra in lite, utan att balansen rubbas, är det ingen fara. Vi har full koll”.

Affären sprack, men intresset lever vidare, ser jag. Gävle behöver hjälp och där ute står kapitalister som vill satsa, och ta hem goda vinster.

Tänkte på det här när vi, arbetarrörelsens objektiva, fristående, konsekvensneutrala redaktion reste mot okänt mål häromdagen. Vi började hos Snus-Maja och slutade på g olfbanan, en klassresa i tid och rum.

Mitt i denna spännande odyssé visades vi runt i Fredriksskans, bland cisterner, kranar och laguner. Hamnen växer ut mot Norrlandet.

Hamnchefen pekade ut några storheter som han var särskilt nöjd med. Sedan mindre nöjd med de inställda förhandlingarna med riskkapitalet; de borde kört ett varv till. Försiktig, eller varsam kritik mot politikerna.

Men kapitalisterna återkommer, de tittar på kartan, blickar ut över Gävlebukten och räknar på framtiden; riskfria investeringar, säkra vinster. Det blir affär.

Ännu ett möte, i ett av stadens kulturella finrum. En hjärtans glad och god politiker berättade: ”I dag har vi träffat Gefle IF! De var sura på kommunen. Och det finns privata finansiärer i bakgrunden! Men det hänger på villkoren och omgivningen”. En titt mot taken på villastadens burgna och bekväma bostäder. Vadå för finansiärer? ”Det säger jag inte”!

Och kommunen? ”De är sura på Gif. Politikerna samlar ihop 90 miljoner, men får bara kritik”.

Ännu en blick mot framtiden; Gif erbjuds köpa hela området, bygga den arena de vill ha och så går kommunen in med stödhyra på 8–10 miljoner, som täcker amorteringarna. Ungefär som för Brynäs och Läkerolen.

Sedan ett samtal med en person med viss insyn; var och en på sitt håll räknar på saken. Det händer inte så mycket mer. Och undran inför Gif:s möjligheter att ta större ansvar.

På vår mystiska resa löd en fråga: Hur många pelare stör sikten på Strömvallens antika läktare? 29. De blir nog kvar hundra år till.

Några äldre herrar engagerar sig hårt för stadsbiblioteket; det måste bevaras i ursprungligt skick. Oskick att släppa in datorer, tv-spel, liv och kiv. Småbarn stör påbjuden tystnad och respekten för ordet. På bibliotek skall tystnad råda och böckerna stå på rad, från A till oändligheten.

Men tiden går och bibliotek finns varsomhelst i cyberrymden. Allt tillgängligt, ett knapptryck bort. Dåliga utsikter för staplade böcker, tystnad och att allt var bättre förr.

Det bibliotek som inte anpassar sig blir snart tyst, folktomt och onödigt. Bara några äldre herrar bläddrar då förstrött i några tunga volymer. De njuter av tystnaden och ensamheten.

Alternativet är enkelt; biblioteken anpassar sig mot nutiden och öppnar upp för bredare verksamheter. Det viktigaste är att få den yngre generationen att upptäcka de oändliga möjligheter som ryms mellan datorer, tidskrifter, kaféet, skönlitteratur och uppslagsverk. Ett öppet rum för alla, årets alla dagar.

Också jag äldre herre nuförtiden. Men jag blickar framåt, som alltid. Det nya är ju redan här. Inget farligt, bara främmande för den som inte vågar eller orkar inse att tiden går, och förändras.

Jag minns när biblioteket invigdes, och jämför med dagens; självklart val.

Ännu en vecka i löneslaveriets tjänst. Långa dagar, oroliga nätter. Väldiga beting, som skall fyllas med innehåll. Så många som inte förstår vårt solklara budskap; vi har rätt! Logiskt då att ganska många har fel. Någon påstår att vi pladdrar. Helt fel. Vi tänker och sätter sedan orden på pränt. Ofta lysande. Som nu.