Ett räkneexempel, eller några: 90 miljoner för en läktare som 15 gånger om året samlar sådär 2 000 män och några kvinnor. Vad blir styckepriset? (Enkel matematik).

Eller: Hur många hockeyhallar, fyllda från gryning till sena kvällen, får vi för 90 miljoner? (Minst fem).

Kanske också: Antalet konstgräsmattor som rullas ut över kommunens fotbollsåkrar med 90 miljoner? (Minst tio).

Och till sist: Om Gif i dag betalar 825 000 kronor i hyra för Strömvallen, vi kan avrunda till en miljon, hur mycket ska då föreningen betala om läktaren, för 90 miljoner, ställs upp?

Åtta miljoner? Fel. Fem? Fel.

Rätt svar: 2–2,5 miljoner. Det bygger jag på 20–80 principen; kommunen står för 80 procent av de årliga finansiella kostnaderna och föreningen 20. Högre hyra, men går det att dra in mellanskillnaden? Gif behöver tjäna mer pengar, inte högre kostnader.

Men vad hjälper mina pedagogiska räkneexempel när Gif och kommunens förhandlare står på var sin planhalva. Däremellan en ocean av tvivel, upprördhet och besvikelse, eller åtminstone 100 meter av oenighet.

Stisse skriver om det här, elegant som alltid. Men nu nedstämdhet, uppgivenhet, hopplöshet; hela Sverige välkomnar Gif:s nedflyttning till gärsgårdsserien. Politikerna är lite bakom, eller aviga, en vd räknar fel, eller har inte förstått hur man räknar. Allt går åt helvete. Lika bra att göra processen och lidandet kort.

Men kommunalrådet vill väl. Politikerna önskar Gif kvar i Allsvenskan. Tjänstemännen har 90 miljoner. V d :n tillhör en annan krets, hon gör affärer med skattepengar. De får inte slösas bort. Ingen vill jävlas med Gif.

Kommunstyrelsen möts 15 juni, fullmäktige samlas 21 juni. Det finns tid för nya samtal, och öppningar. Ansvaret kan fördelas lika om allt går fel. Alternativet är enkelt; återsamling kring förhandlingsbordet. Gör upp. Sätt igång. Ta ansvar. Prata med varandra.

PS. Det finns inga privata aktörer i bakgrunden. Inte en själ. Glöm därför andra alternativ, det som gäller är den här läktaren. Blir den inte av föreslår jag en hall för ungdomlig friidrott.

Jag går in på Nationaldemokraternas hemsida; folklig uppslutning när partiet firade 1 maj. Budskapen samstämmiga, ut med varenda främmande. Riv uppehållstillstånd och sätt de mångkulturella på en pråm eller buss för transport till hemlandet. Ingen pardon. Fosterlandet ska bli helvitt igen, som det var för tusen år sedan.

En fascistisk ordning, nu också i Hofors. En arbetslös medelålders man i täten, en kvinna känd för sina begränsade insikter om världen bortom Hofors sluter upp som god tvåa. De vill förvandla sin hembygd till nationellt föredöme, inte en svartskalle inom kommunens gränser.

Ledaren, han heter Ulf Lindström, kördes ut ur Sverigedemokraterna, för apart. Ett steg från högerextremism till fascism, eller nazism. Lindström pratar på om mångkulturen, fängelser och fosterlandet.

Nationaldemokraterna föredömligt tydliga; vi önskar ett etniskt renat Sverige. Svårt i praktiken, hela servicesektorn skulle braka samman. Men teorin känner inga begränsningar. Lindström, arbetslös, drömmer om ett jobb, kanske som pizzabagare.

Så ser jag att några av partiets medlemmar assisterade BNP, British National Party, under valrörelsen i England. Samma fascister här som där.

Två gånger tio år, och en fick tre. Första delen i CH-rättegången avklarad. Avslut i hovrätten om några månader. Mycket, eller det mesta talar för fällande dom också där.

De utredande poliserna nöjda, med all rätt. En vacker framgång för spanande, gnetande, envishet. Och häromdagen tio år för knark- och krogkungen. Vad säger man, bra jobbat?

Ricky Andersson (ra@eurotechigavle.se) sänder över ”lite sund info” inför valet. Det är Urban Bäckströms samlade tankar om avtalsrörelsen. Ricky instämmer, om de rödgröna vinner valet skräms industrin ut ur landet, kanske till Baltikum eller Kina. Där inga störande fackliga pampar, eller tyngande pålagor för den hårt arbetande industrin och dess skatteplågade direktörer.

Ricky och Urban därför på barrikaderna i kampen mot de rödgröna. Ett kämpande par.

En enig riksdag bakom förbud att titta på barnporr. Tidigare förbud mot innehav och spridning. Beatrice Ask skriver om yttrandefrihetsgrundlagen. Hon sliter också med frågan om hur politiker och andra makthavare ska befrias från grävande journalister som söker efter inkomster, räntor och förmögenheter.

Grundlagen urholkas, men allt ljus på Lars Vilks. Enhällig uppslutning bakom rätten att häda och smäda.

Barnporr en helt annan sak. Inga liberaler på barrikaderna. Yttrandefriheten är, om någon trodde annat, flexibel. Vilks rätt till inskränkt islamofobi försvaras, att titta på barnporr är så skamligt och vedervärdigt att lagen, lika för alla, inte gäller just den saken.

Och i morgon något annat.

Jag svarade helt ärligt på frågorna i valkompassen, vägen till ditt rätta politiska jag. 66 procent F!, 62 procent MP, 12 KD! Himmelska makter! Men lugnande siffror om det nya falska arbetarpartiet; 10 procent. Vilken fråga var det? Måste ha svarat fel.