På 2 400 meters höjd ringde Olle Ljungbeck, han var upprörd, som vanligt. ”Grundlagen röstas bort! Ingen reagerar! Det är tamejfan skandal”! Jag höll med, varför säga emot. Olle har rätt, i princip. Men ingen bryr sig längre om landets suveränitet. Bryssel härjar i lagtexter, förordningar och dekret. Bara den blågula flaggan återstår av självständigheten, erövrad av Gustav Vasa.

Och nu hotas också den. Vart är vi på väg?

Jag erinrar mig rubriken på denna tidnings hemsida, den var inspirerad av nationaldagsfirandet i Sandviken. ”Skall dom ta ifrån oss också detta?” En retorisk fråga, och något hundratal instämde.

”Dom” är dom andra, de avvikande, de icke gulblå, kanske svarta, gula eller färgade. De borde fira sin nationaldag på sitt sätt och låta den svenska högtidlighållas av de garanterat svenska, främst de djupt patriotiska i Sandviken.

Vad vet de främmande om Gustav Vasa?

Jag läste kommentarerna; var detta Sandviken eller Grönköping? Eller Gävle. Skrapa lite på ytan och elände tittar fram. Jag som hade för mig att den lilla staden med den väldiga industrin var radikal och van att möta utländska gäster och gästarbetare.

Kungen talade om Afghanistan och våra tappra soldater. En insats för freden, hade han fått för sig. Kan någon ge honom en lektion i stormaktspolitik, gärna med inslag av imperialism, kapitalism och några stormakters förfärliga och blodiga nederlag.

Kungen kan, om han känner så starkt för Afghanistans sak, skicka sin son dit. Följ det engelska exemplet, och låt prinsen bäddas in bakom flaggor och sandsäckar. Mer nytta där av kungahuset än på racerbanan, där prinsen demolerar den ena Porschen efter den andra.

Vi valde vägen över Sölden för att nå södern. Tre meter snö och åtta grader uppe på passet. Det kunde vara hemlandet, en dag i maj. På vägen ner i dalen ringde det igen, Lennart Sjögren på tråden. Han lät plågad. Ett parti i upplösning. Trots mobilisering av verklighetens folk. ”Har du fått min debattartikel”? Lennart, jag är i Österrike, med Italien framför mig. ”Växeln kopplade mig”. Ring Jenny.

Vi landade i Garda och sökte upp vårt gamla hotell. 32 grader, sol, ljummen kväll. 70 devalverade euro, inklusive frukost.

Flaggor på varenda bil i Tyskland, lite mer dämpat i Österrike och full täckning i italiensk tv. Berlusconis damer lutar sig fram mot kamerorna och bjuder in till det väntade guldet. Leenden lika breda som långsidan på vilket nybyggd arena som helst. Kullarna når oanade höjder.

Invigningskonserten dominerad av några influgna sångerskor iförda stolpskor. Lika bra att vända bort blicken, men så kom ett av mina favoritband, Tinariwen. Äkta rock från Sahara, skivorna inspelade live och elektriciteten hämtad från dieselkraftverk. Ibrahim (sång, gitarr) var behärskat tillbakalutad, som alltid.

Avspänt framför teven under VM. Spanien vinner, om Torres är skadefri. Holland mina favoriter men varför inte helgardering: Tyskland överraskar, Italien, Brasilien knepiga. Frankrike och Danmark räknas bort.

Sydafrika satsar miljarder, men försvinner efter gruppspelet.

Några bilder flimrar förbi, tusentals fattiga utestängda från festen. De kan, med lite tur, tränga sig fram till en storbildsskärm.

Sydafrikas senaste miljardsatsning var svensk; Göran Persson krävde köp av Jasplan som tack för våra insatser under apartheidtiden. Nu flyger de väl över arenorna, som ett exempel på den militära kraften hos Afrikas enda stormakt.

Men vem skall skjutas ner av vår svenska industriframgång? Sydafrika har inga fiender, men numera ett starkt flygvapen. Men ännu ingen elektricitet i kåkstäderna.

Det går, trots festen, att uppröras av slöseriet och vanstyret. ANC har misslyckats; ännu förfärande fattigdom, svindlande arbetslöshet och monumental hopplöshet hos de miljoner som aldrig får del av investeringar eller fotbollsfester.

Dagens Nyheter, rakt igenom politiserad fram till valet, valde måttfull täckning av SCB:s siffror. När något litet institut lyckas trycka fram en liten ledning för den förenade högern blir det ett uppslag, och halva ettan. Stor glädje hos de politiska skribenterna, genuint lyckliga över varje tiondel. Reinfeldt dominerar! Sahlin sjunker, och tar hela partiet med sig!

Då läser jag av siffrorna för Maud Olofssons lilla Centerparti. Knappt över fyra, eller om det var fem procent, icke mätbart i storstäderna, rakt mot avgrunden med ett käckt, eller kavat leende.

Inget fel på politiken försäkrar partiledaren, och kör hela centerrörelsen mot utplåning. Krampaktiga försök att morska upp partiets krympande kadrer, särskilt de unga. De går till val på att fucka facket. Ett obegripligt parti.

Hur länge kan Olofsson sitta kvar? Körs hon ut före eller efter valet? Landets mest misslyckade partiledare övergår snart, det är en kvalificerad gissning, i UD:s tjänst. Kanske blir det ambassaden i Kina, om hon lyckas lära sig att uttala Peking rätt. (Bejing).

På resande fot, igen. Europa är så stort, större än Olle Ljungbeck kan föreställa sig. Förr kunde man pressa sig igenom Tyskland på en dag, nu milslånga köer och tusentals långtradare som stånkar sig fram. Vi lägger oss i parterr, väntande på att något skall hända. Tiden går. Vi står stilla.