FLORENS. Jag kopplar upp mig mot det internationella nätet och får se tre leende par; ett från Täby, ett annat från Drottningholm, det tredje från Hagaparken. Stelt, uppstramat, korrekt. Statsministern verkar, som så ofta, lätt besvärad. Drottningens stela leende, kungens försök till avslappning. Och de lyckliga tu.

Kungen och hans hus får kritik för att några diktaturer släpps in i Storkyrkan. Historielöst. Kungen, de alla, har alltid umgåtts med diktatorer och envåldshärskare. De tillhör samma elit, udda familjer som ärvt makt och förmögenheter. Några har skurit halsen av motståndarna för att nå den yttersta makten. Andra har ödelagt hela länder.

Underdånighet för att slippa fängelse och tortyr i diktaturerna, servilt svassande i rojalistiska demokratier.

Drottningen tillsammans med fattiga barn; så underbart. Kungen säger något som nästan är helt normalt; fantastiskt. De tre barnen gör avtryck runt Stureplan; se hur de roar sig!

Den yngre sessan för ett ögonblick helt vanlig, ett kärlekssvek som vi alla förstår. Prinsen håller fram bestick som han påstås ha ritat, fyrkantiga som han själv. Sedan styr han i diket med den senaste racerbilen.

Därefter några bilder från St. Tropez; de kungliga roar sig. Brunbrända! Kungafjäskets redaktioner erbjuder ett uppslag, eller fler. Redaktörer redovisar det senaste skvallret, aldrig belagt men såå intressant.

En udda familj, delvis dysfunktionell. Ett kommande inslag av normalitet kan lätta upp historiens tryck och förlamande bördor, en promenad från kyrkan, över ån och fram till kiosken gör underverk.

Ockelbo står ännu på benen, även om fjäsket sprider sig in i förvaltningar och verkstäder. Har jag, efter några veckor på resa, missat någon specialbrudbukett komponerad av Wij trädgårdar?

Men ändå respekt för Victoria. Sju års kamp för kärleken, och stenhård utbildning för ett jobb hon tvingas in i. Och när de tu ler smälter republikanerna, om än bara för några ögonblick.

Om nio månader, från i kväll, nya rubriker.

n Mitt namn ropas upp, det händer på promenaden i Castiglione, Toscana. Det är Doris Carlsson med flera från Sandviken. Tänk att mötas här, vi som knappt setts tidigare.

n Tyskland, tänkte jag skriva, är det enda lag som imponerat hittills. Så möter de Serbien. Frankrike hade fått det svårt mot Gif.

n Brynäs får målvaktsproblem i vinter.

n Sven Bergström sålde ut hela sitt förtroendekapital för några meningslösa rader om villkorad kärnkraft. Han går rakt in i historieböckerna.

Gerda kapad och förd till Finland! Hade hon inte ropats in av två bilhandlare för att användas för trivsam representation? Och nu detta? Vem känner sig lurad? Alla.

Med en annan styrelse hade kommunen tagit över, men inget förtroende alls för de ledande personerna. De lämnar några miljoner i sjön, underleverantörer utan betalning och så några idealister som slet hårt för ett projekt som var dömt att misslyckas.

Ett möte i EU-kretsen; Merkel ler mot Berlusconi. Två darriga ekonomier, två ledare utan idéer för framtiden. Rom mot Germanien, som år 9 e. Kr; slaget i Teutoburgerskogen, stoppade Roms expansion österut. 19 000 romare slaktades av ”barbarerna”, främst germaner och Europa kunde växa fram. Nu, mitt i historien, är det kris igen.

Hyresvärden i Castiglione är dyster: Usla tider. Inga turister. Tomt, trots att vi är mitt i säsongen. Det är kris i landet, alla har nog med sitt. Han suckar.

Jag blickar ut över solstolarnas dystra tomhet. Vi är nästan ensamma på stranden. Några få promenerar inne i byn i den ljumma kvällen. Tur att Doris och hennes vänner, och några till, lägger in några kronor i den ekonomi som snart behöver internationell hjälp för att överleva.

En bok för rörelsens cirklar; ”Bokslut Reinfeldt”, Ordfronts förlag. Fyra år med högeralliansens svindlande förmögenhetsöverflyttningar, raserande av det starka samhället och en rad lögner. Alla ljuger, främst statsministern och hans stab. Finansministern glider på orden, han har sänkt skatten med nästan 100 miljarder och tänker dra ner skattetrycket till EU-nivå. Han skänker bort 200 miljarder till, om han får sitta kvar.

300 miljarder, det är mer än kostnaderna för landets sjukvård och mer än de offentliga ålderspensionerna. En sådan övervältring lämnar de medellösa långt bakom. De hänvisas till den grundtrygghet som Centern driver. Borg drömmer om platt skatt, 40 procent rakt av på alla inkomster? Centern är för.

Maud Olofsson har placerat sitt parti till höger om de potemkinkulisser som knappt kan dölja den gamla vanliga bolagshögern. Ett parti för de besuttna, nu som alltid.

Den förenade högern lämnar efter sig de sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer. Det kan gärna upprepas; högeralliansen önskar detta 2/3-delssamhälle som snabbt växer fram.

Där ser vi en underklass av villiga, beredda (tvingade) att ta vilket jobb som helst, till lägsta lön. En överklass av gynnade, beredda att betala extra för all bekvämlighet. Miljarder hälls över eliter som redan har allt. Det är bara att se sig omkring; vem har fått det mycket bättre? Vem får betala?

Jag sticker några tår i vattnet; hu. Jag kräver 25 för ett dopp, det här håller inte mer än 21. Kanske 23. Varför förfrysa sig för en illusion om nordmannen som går i där byborna anar frost och lätt is? Under parasollet lagom skugga, en kyld dryck och en bok. Varför komplicera allting?