Contador bröt mot nån hedersregel och stack, och nu har han åtta sekunder på Schleck. Sedan bad han om ursäkt på Youtube och lät, något förnedrande, Schleck vinna den grymmaste av bergs-etapper. De svenska kommentatorerna, Roberto Vacchi och Anders Adamsson, överlägsna alla i hela den svenska televisionen, underkände. Så gör man inte.

Tour de France ställer de eviga idrottsliga frågorna: Är denna prestation möjlig utan centralstimulerande medel? Svaret, baserade på några år av stigande fascination: Nej.

Några segrare erkänner, efter hyllningar och nya kontrakt, att de tagit några olika preparat. En dör, också ett slags erkännande. Andra lämnar efter sig drivor av sprutor, blodplasma, piller.

Den mest korkade cyklisten är svensk, snart avstängd på livstid.

Cykelvärlden fördömer. Sedan nya avslöjanden. En sport av fuskare.

Fröjden och den nordiska glädjen när dansken Bjarne Riis vann övergick i uppgivenhet eller svår besvikelse när han, gråtande, erkände dopning. Efter några år.

Men ändå, jag glömmer fusket och följer de plågade uppför nästa berg, och nerför, i hundra knyck.

En äldre herre har läst Arbetarbladet i sommar. Bara gnäll över vädret på de sidor han så ivrigt studerat. De politiska och kulturella analyserna vaga, ytliga eller ”tungomålstalande”. Förakt för högern och fjäskande för ”kommunistkartellen”.

Vår vän, som alltid placerar sig över höger och vänster, ser inga större nivåskillnader i politikens landskap. Men klarhet när frågorna ställs: Vad är höger? (Fint folk, ofta äldre män). Vänster? (Kommunister).

Jag hämtar några exempel från hans egen tidning: Gratis inträde på statens museer. Vänster. Inträde, som Gefle Dagblad ser som naturligt, höger. En skribent formulerar det så träffande: Varför bjuda blåhåriga damer i päls, från Östermalm, på inträdet? Regeringen instämmer.

Och kultur i valrörelsen? Inget för högeralliansen eller Gefle Dagblads ledarsida. Där snarast förakt, men glödande entusiasm för det afghanska kriget. Sverige borde skicka fler soldater till slagfältet, särskilt om USA drar sig ur.

Till sist en tydlig vänster-högerfråga, som snart berör oss båda: Pensionärernas skatt. Högerregeringen tar, för den som jobbar eller har en pension på 14 000 drygt 700 kronor mer i skatt av pensionären.

Sån straffskatt skulle vänstern aldrig ta ut. Den är ju orättvis.

Men om det råder någon gudomlig rättvisa vinner Gif tre poäng i morgon, trots utförsäljningen av lagets bäste, den senaste favoriten. Vi som ändå härdar ut och sluter upp bakom det reducerade manskapet, trots det som måste ses som föreningens publikförakt, lutar oss mot en av livets viktigaste pelare; idrott som folklig kultur. Så viktig att Lars Ohly (djurgårdare, f d kommunist) tänkte högt om elitidrottsmännens/kvinnornas skattevillkor. Kanske uppskjuten skatt och erlagd åren efter den korta karriären? Högern tog hånfullt avstånd.

Och är det här en vänster/högerfråga; kvotering till börsbolagens styrelser? Absolut inte!, säger jämställdhetsministern, liberal. Ja, så fort som möjligt, lovar den förenade vänstern.

Men siffrorna då? Nio kvinnliga styrelseordförande. 246 manliga. I styrelserna 80 procent män, 20 procent kvinnor.

Skall det vara så här? Ja, säger högerregeringen.

Ett besök på sjukhusets ögonklinik, en av många visiter hos den allmänna sjukvården det senaste halvåret. På lungkliniken oändlig omsorg och varsamt uppvaknande; kan vi ta ett blodprov nu? Klockan är väl fem.

Utskriven med en lista av mediciner. Astma kräver dessa piller.

På ögon försiktigt undersökande, kan du lyfta locken lite mer? Och titta rakt fram. Ett liv med klarsynt iakttagande har grumlat några linser. Jag stirrar in i kamerans röda öga. Försiktig hjälp med locken.

Det blinkar och knäpper och så utslaget; några rutiningrepp för att skärpa blicken. Men inte här, en av operationssalarna nerskitad av läckande avloppsvatten. Så vi har kö. Oacceptabelt, men inget att göra något åt. Men reparation pågår; den nästan ömsinte doktorn förklarar läget, inte så bra. Viss upprördhet. Och remiss till Uppsala.

Jag lovar mig själv, ännu en gång, att aldrig gnälla på den offentliga vården. Men sängar i korridoren är för mycket.

Halvslummer framför teven, en ljummen kväll. Altandörren öppen. För varmt för hushållsarbete. Jag anar några försiktiga steg och kvicknar till; en främmande, vackert brungul katt tittar upp. Tankarna går till den som så orättvist avled för några år sedan. Vi delade på soffan, män emellan.