Sandvikens kommun, läser jag, har redan splittrat familjen Lénström. Den är för besvärlig. Att kräva sin rätt, eller att behandlas med respekt är för mycket.

Maken, Fredric, betraktas redan som ensamstående med barn. Mamman, den svårt sjuka Maria, är avförd.

Hon borde, för kommunens och politikernas bästa, acceptera att livet, så som familjen upplevt det, har förändrats i grund. Bättre ge upp än kämpa vidare.

Vad är mest upprörande i familjen Lénströms öde? Den förfärliga, omänskliga byråkratin, med sitt för­ödande regelverk, eller de politiker som har familjens öde i sina händer?

Vad gör den genomsympatiska Monica Jacobsson? Och den gemytlige, ständigt leende Peter Kärnström? Varför stiger de inte fram och säger det självklara: Vi ska hitta den lösning som är bäst för familjen. Det är självklart. Vårt parti skyddar alltid, och i varje situation, de svagaste.

Alltså: Vad kan vi göra?

Men i stället: Vi gör så lite som möjligt. Eller det vi tvingas till.

Så Jacobsson tiger, Kärnström säger inget. Några tjänstemän mumlar.

Den bästa lösningen för den samlade byråkratin är att Maria finner sig i sitt öde och flyttar in på nått boende för människor i livets slutskede. Hon, och hennes familj borde ge upp och anpassa sig. Att bråka och väsnas leder till ingenting. Det blir så jobbigt. Att kräva anständighet är att gå för långt. Att kämpa för att hålla ihop familjen är bara att utmana.

Och så vardagsdetaljerna. Assistenternas regelverk speglar ett annat, avlägset samhälle. Den som saknar makt ska känna tacksamhet mot överheten, också för det lilla. Att veta sin plats är det centrala.

Familjen har föreslagit lösningar som borde vara acceptabla också för politikerna, och billigare för samhället. Men av någon anledning förhalas och dras allt i oändligt plågsamma långbänkar. En enda klar tanke går att avläsa: Acceptera. Böj er.

Ingen, vad jag läst eller hört, har ens vett att skämmas.

I Ockelbo, bara några mil bort, eller på en evighets avstånd, har kommunen löst ett ganska likartat ärende. Inget krångel, inget fumlande. Bara ett gediget beslut, som ger en svårt prövad möjlighet till någorlunda normalitet.

Men Sandvik, inte Sandviken, tar ändå ansvar. Maria har en anställning som fortsätter. Två timmars arbete om dagen påminner om att det finns en annan vardag, ett annat liv, före katastrofen.

Jägarna sköt bort hela reviret i Råhällan, och säkrade ensamrätten till älgen. Ett gott hantverk, helt i linje med regeringens rovdjurspolitik; att gå jägarnas organisationer till mötes.

Den officiella, eller högtidliga orsaken till jakten på varg är att ta bort genetisk svaga exemplar för att säkra de starka, friska och reproduktiva djuren.

Men praktiken, på tydlig och lättläst svenska, är att ta bort de starkaste exemplaren. Det vet ju jägarna och därför är det nu vargfritt i Råhällan.

Att ministern, den nästan plågsamt svage och luftige Andreas Carlgren pratar på om genetik och import av vargar är mest en sufflé. Den faller ihop så fort någon petar på den eller försöker hitta nån slags konsistens. Carlgren anpassar sig till lobbyisterna, för att säkra några tiotusen röster i nästa val.

Att de varghatande jägarna, som verkar vara i majoritet i den intressesfären, skulle gå från avskjutning till ”acceptans” av en livskraftig stam är bara eländig populism, anpassad efter en retorik som ingen kan ta på allvar. Carlgren pratar strunt, vilket alla förstår.

Att han på allvar skulle ta tag i, eller ens försöka göra något åt den omfattande, och politiskt accepterade, tjuvjakten är en illusion.

Om han tog vargfrågan på allvar kunde han enkelt ta bort de svaga djuren. Den sortens licensjakt, eller skyddsjakt kan länsstyrelserna administrera och organisera.

Men vargjakten handlar om något helt annat, att ge jägarna ensamrätt till älgen.

Carl Bildt och Tobias Billström förklarade läget för den amerikanske ambassadören i Bagdad; för många lågutbildade irakier och hedersmord i Sverige. Något måste göras för att lätta på trycket från intressen som kan vända sig bort från regeringen, mot Sverigedemokraterna.

Det skulle därför underlätta om Bildt och Billström kunde får klartecken för att skicka hem lågutbildade och möjliga hedersmördare. Går det att nå en uppgörelse med irakierna, i utbyte mot en svensk ambassad?

Det gick, en ambassad grävdes ner i Bagdad och irakierna kunde skickas hem, enligt överenskommelse.

När Wikileak avslöjar dubbelspelet vägrar Billström kommentera. Men tystnaden talar; först irakierna, sedan romerna. Åkesson behöver bara titta på.

Hantverkarna knackar på och bär in de nya golven. Efter några timmar är parketten lagd och mattorna inpassade i hörn och lister. Det är som i tomtens verkstad, utan särskild ansträngning växer det nya fram ur de vattenskadade ruinerna. Kontoristen betraktar, förundrad, det enkla som är så himla svårt.