Jag har aldrig nätdejtat. Inte ens försökt.
Jag har lite svårt att förlika mig med tanken på att man, när man till slut ska ses, egentligen ses för att kolla om den andra duger, om man gillar varann. I stället för att gilla varann först och sen börja ses, just för att man gillar varann.
Men det verkar funka för ganska många. Faktum är att det är det vanligaste sättet att träffa någon. Sifo och nätdejtingsajten match.com frågade 1 000 svenskar mellan 25–60 år hur de träffats och 23 procent hade träffats via nätet. 21 procent hade träffats via vänner, 14 procent på jobbet, 13 procent på krogen och 4 procent genom hobbyn och intressen. Chansen att krocka med drömprinsen mellan hyllorna på Konsum så limpor och ägg flyger verkar försumbar. Det var inte ens med som alternativ.
Sifos siffror uppmuntrar onekligen till lite engagemang i saken. Upptäckte en länk till Mötesplatsen.se när jag skulle sälja grejer på Blocket i våras, och började av nyfikenhet scrolla lite bland länets singelkillar. Eftersom jag inte vill gå så långt som att bli medlem och börja leta på allvar, kunde jag bara se foton, åldrar, bostadsorter och åldern de önskar att den de träffar ska ha.
Men det räckte. Jag insåg direkt att jag var för gammal.
Inte för att nätdejta.
Men för gammal för de män jag intresserade mig för, det vill säga de runt min egen ålder. Plus, minus fem år, typ.
Männen ville minsann inte ha en kvinna plus, minus fem år. Någon enstaka kunde på nåder sträcka sig till plus ett år, max. Men nedåt fanns nästan ingen gräns.
Jag blev lite fundersam och bestämde mig för att göra en undersökning på stört.
Jag tog samtliga män mellan 40 och 50 år i Gävleborg (ett ansenligt antal faktiskt), noterade drömåldern på deras blivande kärlekar och räknade fram ett genomsnitt.
Det visade sig att de i genomsnitt, i genomsnitt alltså, vill ha en 13 år yngre kvinna. 45-åringar vill alltså ha 32-åringar.
Så till nästa fråga.
Vill de 32-åriga kvinnorna i länet dejta 45-åriga män?
Jag är ledsen om någon tappar sitt nätmod nu, men svaret blev nej. De 32-åriga kvinnorna i Gävleborg vill ha, i genomsnitt, en sju år yngre kille. En 25-åring alltså.
Och det är nu man börjar förstå 1) hur mycket folk som nätdejtar 2) varför Sverige hör till de singeltätaste i världen.
För med tanke på att 23 procent av alla trots allt träffas på nätet mot de här nedslående ålders-oddsen, måste det vara fruktansvärt många som totalt sett är medlemmar på sajterna.
Mina siffror är ju trots allt genomsnitt, så i någon glipa någonstans kan en hel del 32-åriga kvinnor tack och lov faktiskt tänka sig 45-åriga män, och ett antal 45-åriga män faktiskt tänka sig 45-åriga kvinnor. Och så träffas de. Och visar sig gilla varann.
Min lilla undersökning har stötts och blötts bland mina kompisar, en del nätdejtande, andra inte. Teorierna flödar.
En gissning bygger på att folk över 40 som nätdejtar separerade eller skilde sig för flera år sen, och väntat tills nu med att se sig om efter en ny.
Under tiden har man levt i en ensamstående-bubbla med jobb och barn och tunnelseende. Nu när man bestämt sig för att spräcka bubblan och dra ut och dejta någon har spanandet fastnat kring den ålder objekten hade när man slutade spana förra gången. Typ vid den trevliga åldern 35, innan problemen började dyka upp.
En annan är förstås den allmänna ungdoms- och skönhetskulten, att vi ska hålla jämna steg med de unga, snygga, starka och dricka shots på krogen fast vi är 45 och inte kan läsa i tabellen när sista bussen från stan går eftersom vi börjar bli närsynta.
Alla, precis alla, känner sig som 30 inuti. Högst 35.
Så varför leta en partner i sin riktiga ålder? Ingen annan är ju i sin riktiga ålder. Mellan 40 och 50 är det ett vakuum.
Medelåldern finns inte.
Det är ingen där.