När blir man vuxen? När man blir myndig, får barn, när man skaffar Ica-kort, när ens föräldrar dör.
När blir man medelålders? När man börjar snegla åt leopardmönstrat.

Jag märkte ingenting till en början. Men vid en viss punkt verkar det leopardmönstrade liksom äta sig in i ens liv som hästmyror i timmerstommen.

Själv gick jag intet ont anande in på Indiska i vintras för att köpa en present till M.
Strosade runt, tittade på sånt hon brukar gilla. Men så fick jag syn på en leopardmönstrad sjal och något klack till. Ja! En leopardmönstrad sjal skulle hon få, jag skulle liksom kicka i gång lite piffig ”våga lite nytt”-känsla i M. Vad har man annars vänner till?

Det blir vår. Jag behöver ett par nya solglasögon. Strosar runt. Hittar ett par. De är leopardmönstrade på insidan. En tillfällighet förstås. Tror jag då.

Och så blir det sommar och jag strosar runt och skymtar en fin klänning. Jag går närmare och någonstans där, längst bak i butiken i Nian, börjar jag förstå att det inte är fråga om tillfälligheter.
Det är en leopardmönstrad klänning. Och en klänning är inte en sjal eller ett par solglasögon. Det är en leopardmönstrad klänning.

Jag kollar mig skyggt men noga runt omkring, sen rycker jag ned den och går till provrummet. Den sitter snyggt och är jätteskön. Men leopard? Jo, för fasen. Våga någon gång! Leopard ska det bli.

Men hemma, framför hallspegeln, med ackumulatortanken i bakgrunden och på en grusig matta får jag kalla fötter.
Jag blir villrådig och lägger ut min vånda på facebook: ”Köpte i går en leopardmönstrad klänning och ett sånt där brett svart resårskärp att ha i midjan. När i hela friden ska jag ha det? Vad tog det åt mig?!?”

Facebookvänner är vänner. ”Leopardmönster äger”, ”You’re hot”, ”Tror jag blir skitasnyggt på dig”, ”Passar perfekt till helgen, här i Karlstad går alla i leopard”, ”You go girl!”, ”Bra anledning att gå ut och roa sig!”.

Men jag anar oråd, jag vill veta vad folk egentligen tycker. Så jag googlar på ”leopardmönstrat” och ”medelålders” och vaskar fram sanningen.

”Leopardmönster passar på leoparder och möjligtvis på nån medelålders trailer-trash med blonderat hår.”

”Huga, leopardmönster… Får alltid obehagliga associationer till lite för onyktra, medelålders bortkomna kvinnor från någon liten håla ute i landet som försöker sig på Stockholms nattliv.”

”Några tycker att de är riktiga puddingar. Då handlar det oftast om vulgära kvinnor i medelåldern som springer runt i leopardmönstrade minikjolar och smaklösa urringningar.”

”Hur funkar det där med leopardkläderna? Kommer vissa damer i medelåldern helt plötsligt på att dom vill klä sig i leopardmönstrade kläder eller har dom hela tiden vetat om det och bara väntat på att skrapa ihop tillräckligt många år för att kunna motivera en leopardblus? Och hur försvarar man sig mot dessa kvinnor?”

”Tanter i leopard kanske möjligtvis ser ut som horor.”

Jag går tillbaka med klänningen, tar farväl av den vid kassan, går ut i solen och rättar till mina solglasögon.
Med lite hemlig trailer-trash-leopard på insidan.

Elina Sorri