Jag ska följa med på älgjakt. Det kan väl låta sådär lagom kul, kanske några tycker. Sitta knäpp tyst i höstkylan i skogen och stirra i flera timmar.

Men att vara tyst är inte det största problemet.

Man ska vara stilla. Så stilla man bara kan. I princip blickstilla.

Jag försöker stänga bildörren så ljudlöst det går när vi ska ta stigen upp till passet. Jag vandrar lite bredbent så att byxbenen inte ska gnissla mot varandra. Jag stiger tassande in i älgpasset och sätter mig så försiktigt jag kan.

Den varma vapenrocken läggs varsamt över knäna, och jag pillar med små, pyttesmå, rörelser fast jaktradions hörsnäcka kring örat.

Sen börjar jag spana.

Jag spanar in en tall. Jag spanar in en hackspett. Jag spanar in mossa.

Och jag spanar in... svamp. En liten familj av trattkantareller. När jag spanar vidare ser jag en hel matta. Och intill den ett ännu större sjok.

Jag vrider försiktigt, försiktigt huvudet åt höger. Mina farhågor besannas: Kantareller. Jag vrider huvudet lika långsamt åt vänster: Kantareller.

Jag vänder mig om ett halvt varv i slow motion och kollar bakom ryggen: Kantareller.

Trattkantarellers säregna egenhet är att man först inte ser dem. Men när man väl sett en, upptäcker man resten. Och hade jag sett vad jag nu ser aningen tidigare hade de 23 personerna i jaktlaget fått skjuta upp jaktstarten klockan halv åtta. För det finns så förtvivlat mycket svamp. Men än man tål att titta på. Utan att få röra.

Jag krånglar tyst fram kikaren och höjer långsamt, långsamt armbågarna för att kika längre bort. Jag har inga älgar i sikte, eller ens spår av älgar. Inte minsta kalvskånk skådas i snåren därframme.

Vad jag ser är fler kantareller. Det är inte bara kring passet mattorna brer ut sig. Det dignar av höstkantingar så långt kikarögat kan nå.

Frustrationen växer. Det skriker i samlarreflexen och kliar i fingrarna när stenåldersmänniskan i mig vaknar. Jag måste plocka svamp. Jag vill, jag vill, jag vill plocka svamp.

Men jag får bara sitta blickstilla. Så jag sitter. Timmarna går. Jag räknar svamp. Jag ser säckar fulla med svamp. Jag ser svampstuvning, svampsoppa, svampsås, stekt svamp och fina, gamla burkar med torkad svamp.

Hackspetten kommer tillbaka och jag börjar fundera på om det går att dressera hackspettar att hämta svamp. En älghund kommer småtravande bakom passet, nosande och sniffande mitt bland kantarellerna. Trampar hänsynslös sönder några.

En tjädertupp flyger rakt emot oss och landar i svamp, en meter ifrån oss.

När det börjar närma sig lunchpaus, sitter jag på helspänn. Jag är beredd. När jakten avbryts ska laget återsamlas utan fördröjning. Jag har bara någon minut på mig.

Jag greppar försiktigt tag i en liten trelitershink i plåt som är till för värmeljus under bänken.

När jaktledarens kommando i hörsnäckan befriar mig: ”Ja, då avbryter vi och samlas vid slakteriet”, kastar jag mig stånkande ut ur passet, springer förvirrat hit och dit eftersom jag inte kan bestämma mig för vilka svampar jag ska ta, river upp dem med hela näven och har hinken full efter bara fem-sex rafsanden i mossan.

Resten låter ni bli.

Jag såg dem först.

Och längst.