Det är en fredagkväll i slutet av januari i nådens år 2012.

Men i slutet av januari är fredagkvällarna inte särskilt nådiga. De är gråmörka, kulna och belamrade med stora frågor om små saker som: Hur kan det komma sig att siffrorna på kontot tickar ned så snabbt? Vad är livets mening?

Klockslaget för middag i sms:en hem har redan skjutits upp från sju, till halvåtta och sen till åtta. Stressen slår över i en motreaktion; det är lika bra att ge upp och i stället hänge sig åt saktmodig melankoli. Jag loggar ut, plockar långsamt ihop, drar i fel trådar till lysröret så att ena halvan tänds på nytt, släcker igen och kör som i dvala till den öde Konsumparkeringen vid järnvägen i utkanten av staden.

Vid den här tiden en fredagkväll i januari är det vi, de uppgivna eftersläntrarna, som med tomma blickar och en inre längtan till en annan tid och plats, griper tag om de svarta plastkorgarna och samtidigt slipprar till på den bruna snön som gör stengolvet såphalt.

Vi saktar av vid chipshyllan, ringer hem, fast vi redan vet. Vad ska ni ha? Tacos! Och chips! Och vi frågar, fast vi vet: Vilka sorter ska ni ha? En typ gul påse med lättsaltade, en extra knaprig i en typ jätteblå påse. Och sourcream and onion. Med vitlöksdipp.

Vid tacohyllan: Tacosås, tacoskal, mjuka tacobröd, tacokrydda. Vi har betat av taco-minneslistan så många gånger, vi kan det här; vi glömmer inte gräddfil och köttfärs.

Fantan och colan åker ned i korgen som börjar bli för tung, handtaget böjer sig oroväckande. Hur ska filen och mjölken få plats? Självsprickan intill den skivade, vinterporösa tumnageln ömmar.

Jag tappar fart framför flinghyllan. Vi uppgivna eftersläntrare kan inte minnas om vi har müsli kvar. Jag tar för säkerhets skull ner ett paket till. Sockermüsli. Men det är januari, klockan är halv åtta, snön på golvet är brun och gör golvet halkigt och lite sockermüsli dör man fan inte av. Vi har ju i alla fall slutat med sockeryoghurt.

Jag hamnar dumstirrande vid tidningshyllan. Fredagskvällen kan vänta lite till. Tjuvläser om Lena Ph:s man Per Holknekt som avslöjar att de har vanligt fredagsmys som alla andra. Även du, min Per. Tacos och chips och fanta.

Chipspåsarna tar otroligt mycket plats på bandet. Och alltihopa blir dyrt. Men vissa fredagkvällar i slutet av januari när det ändå nästan är slut på kontot är det liksom alldeles skitsamma.

Jag vankar ut till bilen och ställer en av de tunga papperskassarna ovanpå foten, stödjande mot bakdäcket, medan jag öppnar bakdörren samtidigt som jag försöker akta jackan för den skitiga bildörren och närapå tappar in den andra kassen i baksätet. En liktorn på lilltån kvider av tyngden från påsen. Men jag vet att papperskassen inte kan ställas i snön, då blir bottnen blöt och går sönder. Jag är snart 46, jag har varit på väg in i bilar med tunga papperskassar på snöiga Konsumparkeringar förr.

När jag dimper ned bakom ratten hör jag en röst från parkeringens thaivagn: ”Tre stycken nummer 19 tack”. En eftersläntrare som vågar vägra tacos, som inte ens våndas med oss andra framför chipshyllan. Vem tror han att han är?

Snoret har börjat rinna, förkylningen är på väg. Jag hittar en smutsig hushållspappersrulle på golvmattan på passagerarsidan. Jag snyter mig. Pappret är grovt, det svider i näsvingarna fast det bara är första snytningen.

Men jag hittar något mer bredvid rullen. En halvt uppblött rabattkupong på Statoil. 50 spänns avdrag på en guldtvätt för 169 kronor. Gäller till 2012-02-29.

På lördagsmorgonen ska jag åka och tvätta bilen, billigt. Det kommer att vända nu.