Fredag 30 juli 2010

Arbetarbladet

Sök på arbetarbladet.se

Liv & lust

Publicerad 19 oktober 2008 Uppdaterad 19 oktober 2008
Textstorlek 1 2 3

Delsbotröjan – rätt i alla lägen

I skolan hatade jag syslöjd. Kunde aldrig lära mig sticka; höll alltför krampaktigt i både stickor och garn. Vi fick börja med att sticka en katt (!) Den ljusblå rätstickade ruta som sedan veks och fylldes med gula ärtor, antog dock aldrig proportionerna av det tänkta djuret.

Relaterat

I stället valde jag träslöjd, och även där blev det en katt som utmaning. Konturerna av en långsmal katt sågades ut med en lövsåg, sedan skruvades små krokar i; och vips hade man en halsbandshängare. Kul? Tja…

Det var min första närkontakt med slöjden, och de båda katterna bet sig tydligen fast i mitt minne, eftersom jag minns dem än, drygt 40 år senare.

Efter den obligatoriska slöjdundervisningen gav jag sjutton i allt vad hantverk hette. Fram till någon gång på 70-talet, när jag ändrade livsföring från motorcyklist med amerikanska flaggan på jackan och Peter Fonda i Easy Rider på näthinnan, till en mörkgrön Renault 4L, palestinasjal, folkhögskola, och den hastigt uppkomna lusten att färga mitt eget garn.

Det kokade i pannmuren hela den sommaren, och jag färgade ullgarn med löv, lavar, svampar och lökskal. Plötsligt var det också kul att sticka, och jag producerade vantar, tröjor, sockor och mössor. Platsade till och med på länets konsthantverksutställning med ett par mönsterstickade vantar.

Rolls Roysen bland alla stickade plagg är trots allt en Delsbotröja i rött, grönt och svart, och det blev mitt nästa mål. Jag stickade som besatt, det tog mig en hel graviditet, nio månader, att få den klar, men gud, vad fin den blev.

De första åren bar jag tröjan till en lång svart yllekjol med de då obligatoriska näbbstövlarna till, och ett vävt band runt midjan. Allt efter åren gick, anpassade sig den tidlösa tröjan även till både svarta och blå jeans. Tiderna förändrades, men tröjan hängde fortfarande med.

Sonen, som växte upp och blev stor, skaffade flickvän med rötterna i Delsbo. Hon var sprungen ur en känd spelmanssläkt med lokalpatriotiska traditioner. Vad tror ni han hade på sig första gången han besökte hennes släkt där uppe i Hälsingland? Alldeles riktigt; den gamla Delsbotröjan, som han hade hittat i en låda på vinden och förälskat sig i.

Tröjan höll dock längre än flickvännen, men när det är festivaltider och han ska besöka Urkult eller Delsbostämman, så frågar han varje år:
– ”Mamma, får jag låna tröjan”?
Jag behöver aldrig fundera på vilken tröja det är han menar.

Publicerad 19 oktober 2008 Uppdaterad 19 oktober 2008
Textstorlek 1 2 3

Innehåll

Linjeochluft

Annat innehåll

Ska vi höja pensionsåldern till 67 år?

Erik Straschko, 76 år, Avesta:

– Nej, det är så många unga som behöver jobben, tycker jag. Själv jobbade jag som svarvare och reparatör på Avesta järnverk i många år. Det var ett fysiskt tungt och krävande jobb. När jag blev 56 år fick jag sjukpension.

Rolf Berg, 72 år, Gävle:

–Visst kan de höja pensionsåldern till 67 år. Jobben är mycket lättsammare nuförtiden. Jag jobbade på Gävle Galvan, ”vid grytan”, som dom sa, och gick i pension vid 64 år. Det passade mig bra.

Anita Hellman, 68 år, Gävle:

– I vissa fall borde man få jobba till 67 år. Jag tänker på min pappa som jobbade på fabriken i Norrsundet. Han ville inte sluta när han blev pensionär, för fabriken var hans liv. Själv sydde jag flaggor på Exellan, de sista två–tre åren jobbade jag halvtid. Det blev en bra övergång till pensionslivet. Nu har jag full upp med barnbarn och annat roligt.

Alvar Hedman, 76 år, Gävle:

– Det beror på vilket jobb man har. Är man pigg och gillar sitt jobb, tycker jag att man ska få fortsätta. Mitt eget jobb som betongpumpförare på byggen var tungt. Jag fick problem med ryggen, blev sjukskriven och förtidspensionerad vid 60 års ålder för att de kunde inte hitta något annat lättare jobb till mig.

Harriet Davidsson, 72 år, Gävle:

– Varför inte, vi är så vitala nuförtiden, men det beror naturligtvis på vilket jobb man har. Jag jobbade i guldsmedsaffär i tjugo år och gick i pension vid 64 år. Främsta anledningen var att min man redan gått i pension och tyckte det var tråkigt att gå ensam hemma.

Krönikörer


luft
luft
luft
luft
luft
luft
luft luft
luft

Kontaktinformation