Äntligen, skulle svenskläraren säga
Sådant påpekade han alltid. Det där a:et i mitten mellan svensk och lärare ska inte vara där. Om han inte hade dött av den där stroken för några år sedan skulle han förmodligen varit glad i dag, trots att det snart inte finns någon kvar som anser att det där a:et är viktigt.
Något han nog aldrig trodde skulle hända har nämligen hänt.
Jag och många, många andra pappor och mammor kan vittna.
Försök att sätta er in i hur det var att vara svensklärare.
– Nu klass 8 C ska ni skriva…
– Måste vi skriva?
Jag undrar hur många gånger han fick den frågan. Måste vi skriva? Det kan ha varit skolvärldens vanligaste fråga. Möjligen i konkurrens med:
– Hur långt ska vi skriva?
– Åtminstone en sida…
– En hel sida! Det gåååår inte.
Att skriva var för många barn någonting jobbigt och svettigt och påfrestande. Som förälder känner man igen det. Jag vet inte hur många gånger vi varit på semester och placerat barnen vid ett bord, lagt vykortet med Greetings from Spain på bordet framför dem och i princip placerat pennan i handen och sagt att de ska skriva till mormor eller farmor eller kusinerna eller vem det nu är.
Ofta, ofta med samma svar:
– Måste vi skriva?
– Ja.
Punkt slut och amen och annars blir det inget bad och…
– Hur långt måste vi skriva?
Sådana gånger har jag känt blodet rusa och tänkt att, hur svårt kan det vara, skriv för fan sju rader.
”Hej vi är i Spanien solen skiner vi har badat och äter gott och i kväll ska vi gå på tivoli men nu måste jag hoppa i poolen hej då.”
Men icke. Raderna på vykortet har värkts fram ord för ord som om poet skapat ett mästerverk tills det till slut varit klart:
”Hej vi är i Spanien solen skiner vi har badat och äter gott och i kväll ska vi gå på tivoli men nu måste jag hoppa i poolen hej då.”
Sedan blev det, tja, 2005.
Det var väl ungefär då förändringen skedde. Telefoner och datorer förvandlades till barns bästa leksaker. Det sms:as och twittras och chattas och facebookas och bloggas. Ni inser vad det innebär? Jo, barn skriver hela tiden plötsligt. Nästan dygnet runt. H e l t frivilligt.
Visserligen stavar de som krattor men de skriver glatt. Ett ”Hejj vi er i Spanien solen skinner vi ha bada och äter gått och ikväll ska vi gå på tivli men nu måste jag håpa i polen hej då” tar i deras sms-värld några sekunder.
Fast som förälder blir man tokig.
Telefonen smygs fram under
middagen och framför tv-n och
i sängen. Det är som en drog.
Måste bara få skriva
lite till, fem meningar till,
tre ord till…
Det är då det där som min pappa
aldrig trodde skulle kunna hända
händer. Som ett tidens tecken
hör jag mig själv säga irriterat:
– Nej, nu får du sluta skriva.




















Senaste kommentarerna:
Skrivet 26 feb 2010 19:36 TN (Ej registrerad)
Tror nog att det korta skrivande som sker via t.ex. Twitter, SMS och Facebook av barn och ungdomar kan leda till att de på sikt går över till att skriva längre och mer genomarbetade texter - eller jag hoppas att det förhåller sig på det viset.
Vad gäller "svenskalärare" kontra "svensklärare" så kan man väl bara konstatera att språket förändras? Inom IT-branschen fick jag ofta spydiga kommentarer från kollegorna om jag skrev "chips" istället för "chip" i anslutning till någon datorprodukt. "Menar du OLW eller Estrella?". Att jag hade rätt och de fel var av mindre betydelse och numera har jag för mig att språkreglerna faktiskt ändrats så att både "chips" och "chip" funkar i IT-sammanhang. Där ser man.
Skrivet 19 okt 2009 16:33 svensklärare (Ej registrerad)
Jag är svensklärare (inget a) och frågorna idag är desamma som då: "måste vi skriva?", Hur långt måste det vara?", men sms:a försöker adepterna gärna göra hela tiden. Så det är ju skillnad på att skriva och skriva, dvs på vad man vill skriva och vad man anser sig vara tvingad att skriva. Jag tycker personligen det är fullkomligt lysande att de visar en lust att skriva, men man måste ju dessvärre fortfarande skriva annat än sms och då är det uppenbarligen inte lika lustfyllt utan lika svårt som förr.