Dessutom, ännu mer tyvärr, begränsar fördomar ens liv.

Ni vet, opera är finkulturellt och tråkigt så det lyssnar man inte på därför. Och dansband är fulkulturellt och tråkigt så det lyssnar man inte på därför. Och Melodifestivalen består av dåliga låtar så därför avstår man en jättefest i Göranssons Arena och tjurar hemma framför stereon i stället.

Fast farligare än att vägra opera eller dansband är förstås alla fördomar kring andra människor. För tio år sedan blev jag utskälld i USA. I en svart stadsdel i Atlanta lyckades min fotograf låsa in nyckeln i bilen. Två svarta killar kom släntrande förbi när vi stod där rådlösa och vi frågade om de möjligen visste hur man öppnar en låst bil.

Den ene blev riktigt förbannad:

– Era vita jävlar, ni frågar mig bara för att jag är svart. Ni skulle aldrig ha frågat en vit kille samma sak. Jag har ingen aning om hur man öppnar er jävla bil utan nyckel. Jag är ingen biltjuv. Jag pluggar ekonomi på universitetet.

Jag skämdes för han hade förstås rätt.

Hur skämtsamt vi än hade försökt säga vet ni hur man öppnar en låst bil så fanns det i bakhuvudet att de kanske visste det eftersom de – just det – var unga och svarta.

I Sydafrika i januari i år fick jag samma skamkänsla. Jag ryggade till på kvällen när jag mötte svarta, unga män och kände efter så att plånboken låg gömd. Kom det däremot några vita unga män andades jag ut och kände mig trygg. Även om de unga och vita var fulla som ägg och raglade omkring.

Fast förståndet vet att det är fel erkänner jag att det känns så.

Naturligtvis på grund av fördomar.

Men det är alltid lika skönt när ens fördomar avslöjas som just fördomar. Som på en restaurang en kväll när vi äter. Ägaren är vit, servitörerna är det raslagarna där nere kallade ”färgade” under apartheidtiden – och diskplockarna är svarta. En inte helt ovanlig rollfördelning i Sydafrika även i dag, vilket i sig bidrar till de fördomar man tagit med sig från Sverige.

Plötsligt kommer ett par svarta killar släntrande in.

Jag borde ha lärt av utskällningen i Atlanta men, nej då, jag sätter kameraremmen om benet och skjuter kassen med souvenirer längre in under bordet. Automatiskt. Jag ser nämligen två potentiella väskryckare.

De stannar upp, tittar sig omkring och jag möter blicken hos den ene. Han ler lite. Mitt snälla jag ser ett snällt leende men mitt fördomsfulla jag skymtar ett hånleende.

Jag sväljer.

Han sväljer också. Sedan öppnar han munnen och skriker. Mitt fördomsfulla jag hinner en halv sekund höra något om att alla händer ska läggas på borden, alla värdesaker ska upp ur fickorna…

Men inte. Inte alls.

Nej, när han öppnar munnen skriker han egentligen inte ett dugg. Han sjunger i stället. Nej, inte hiphop utan klassisk opera. Italiensk opera. Det är helt magiskt vackert. Det visar sig att han och kompisen, uppväxta i en kåkstad i Kapstaden, går operautbildning på musikhögskolan och drar in lite extrapengar så här.

Kvällarna efter blev mycket roligare när man mötte svarta unga män och såg en värld fylld av operasångare.

Ola Liljedahl

är frilansskribent och nås

på ola@ordklotet.x.se.

Han är vit, medelålders och

stal en gång en bordtennisracket.