Fått färg. Det är så min generation säger. Men nu har du allt fått färg. Gå ut nu barn så ni får lite färg. Tänk om man kunde få lite färg.
För färg är lika med frisk.
Det spelar ingen roll att vår kompis hudcancerspecialisten säger att det inte stämmer. Det är så med mycket man lär som barn. Sådana nästan nedärvda kunskaper biter liksom inga fakta på. Alltså är färg lika med frisk för mig.
Jag har därför aldrig varit så frisk som när min morfar begravdes. Några veckor tidigare hade jag nämligen upptäckt mammas brunkräm. Hasselnötsnyans, tror jag. En klick i handen och sedan smetade man runt och blev brun på sekunden.
Kragen blev visserligen också hasselnötig och den där handen man sprutade klicken i såg ut att komma från inre Afrika. Men ändå. Frisk såg man ut.
När morfar dog åkte mamma till mormor för att hjälpa till inför begravningen. Det var naturligtvis snällt. Men hon tog med sig hasselnötskrämen, vilket var mindre snällt för det innebar att jag skulle komma till mitt livs första begravning, just det, likblek. Svimmade jag skulle det finnas en uppenbar risk att prästen skulle ta fel. Det trodde i alla fall min fjortonåriga hjärna.
Dagen före begravningen tillbringade jag utomhus just för att få lite färg. Tyvärr var det molnigt. Begravningsmorgonen tittade jag mig i spegeln, inte alls lika nöjd som förra helgen. Om jag hade fått färg var det möjligen vit färg.
I badrumskåpet hittade jag räddningen i sista stund. Inte hasselnötskräm men något liknande. Skulle skapa naturlig solbränna, stod det på förpackningen. Jag smorde snabbt in och tittade mig i spegeln. Ingen skillnad. Jag smorde igen och tittade. Nix pix. Jag suckade och fyllde näven med färg och la på ett tredje, mycket tjockt på gränsen till kletigt, lager.
Jag packade med tuben, vi satte oss i bilen en timme till Bollnäs, jag bättrade på med ett tunt lager till innan vi gick in i kyrkan och träffade släkten. Jag minns att en morbror tittade på mig och sa förvånat:
- Har du varit i fjällen, Ola?
Jag kände själv hur kinderna liksom hettade mer och mer. Efter ett tag började jag svettas. Ansiktet kändes märkligt. Jag smög ut till en toalett och tittade mig i spegeln.
Jag hade inte fått lite färg. Jag hade fått mycket färg. Och på vissa ställen jättemycket färg eftersom tunt och jämt lager hade snarare blivit tjockt och ojämnt.
Jag vet inte om en död morfar kan kika ner från himmelen under en begravning, men om han gjorde det funderade han nog förvånat om det var en adoptivpojke där på främre raden. Och det blev bara värre. Till kaffet efteråt kokade mitt ansikte.
Jag var tvungen att plocka fram tuben.
Brun utan sol, stod det klart och tydligt med stora bokstäver. Och med lite mindre förklarades att man skulle ta ett tunt lager och att effekten skulle komma efter...jävlar också…några timmar.
Men frisk såg jag ut. Fläckig men frisk.

Ola Liljedahl
är frilansskribent och nås på . Han drömde förr om att köpa ett solarium.)