Sedan jag vrider jag blicken och inser att nedcabbade hus är, ja, inte särskilt kul alls.
Särskilt inte när det är ens eget.
I vintras blev snön tung på taket på ett av våra hus och plötsligt gav takbjälkar upp och det forsade in vatten på datorer, böcker, papper… Jag satte Strömsbrorekord i klassen springa-med-lådor-innan-hela-taket-rasar-ner.
Plus personligt rekord i hög puls.
Först några veckor senare, när jag satt på tåget på väg hem från ett reportage om en sexbutik (!) i Dalarna, gick pulsen äntligen ner. En Jens på försäkringsbolaget ringde nämligen och sa att försäkringen täckte kaoset. Holmgrens Bygg flyttade därmed in hos oss och jag, med svag trea i träslöjd, tänkte att det tar väl en vecka att fixa ett tak.
Nu inser jag att vi i bästa fall slipper fira midsommar ihop.
Det raserade taket har dessutom fått mig att bli pinsamt medveten om ännu en av mina stora svagheter. Träslöjden är en sedan länge känd svaghet. Det handlar om oförmågan att kasta saker och då tänker jag inte på fjolårets julgran som kanske någon gång eventuellt blir ved.
I dagar går vi igenom lådor från huset som numera är byggarbetsplats. Jag tittar förvånat på kvittot på nya däck till bilen vi köpte 1992. För arton år sedan! Jag tänker precis kasta det när handen liksom vägrar knöla till pappret och jag förvandlas till Museum-Ola med plikt att bevara för eftervärlden.
Jag kan förstå åtminstone delar av argumenten för att bevara Strömvallens gamla träläktare, men jag förstår faktiskt inte varför jag själv ska spara kvittot på bildäck från 1992. Frun säger trött ”kasta” men jag hör en inre röst skrika att barnen kanske tycker det är kul att se en dag.
Fast jag tror inte ens mig själv.

När ska de tycka det är roligt att se mitt kvitto på däck? Ärligt talat? Jag tycker ju inte ens själv att det är kul. Och tidningar ska vi inte prata om. Tusentals magasin staplas i kassar. En del för att jag skrivit i dem, en del för att…
Ja, varför då egentligen?
De har legat i kassar i tio–tjugo år nu och kommer, inser jag, förmodligen att ligga kvar där tills någon annan än jag rensar. ”Herregud, varför sparade gubben på den här skiten och kan ingen beställa en sopcontainer”.
Broschyrer likaså. Vandrarhemsguide Danmark 1987. Italienkartan 1996. Jag har dem alla. Fritidsresors katalog 2006. Ett bilmuseum i Holland 2001. Det sista förvånar även mig. Jag är om möjligt mindre intresserad av bilar än av bilkvitton och dessutom var museet ju stängt den dagen vi passerade det.
Holland 2001 åker därför i papperskorgen. Jag kastar det med stor armrörelse så att frun ska se och berömma. Däckkvittot, då? Nja, det slutar med att jag kompromissar med mig själv. Jag kastar det med stor arm – eftersom jag hittar kvittot på själva bilen.
101 000 för en Opel utan cab.

(Ola Liljedahl är frilansskribent och nås på ola@ordklotet.x.se. Han är nu i Miami och har hyrt bil. Kvittot tills vidare i plånboken.)