Ska det vara extra fint slår jag till på något för 125 kronor men då ska den ha väldigt snygg etikett. Fortfarande är ju några av mina bästa vinupplevelser i efterdyningarna av billig fickljummen La Garonne i tonåren.

Jag har nämligen rätt svårt att känna någon större skillnad i smak men det finns ju de som kan det – och ännu fler som vill kunna det. Fortfarande är bland det roligaste jag sett ett tv-program där trettio människor, som själva kallade sig vinintresserade, fick göra blindtest på vitt och rött och de flesta svarade fel.

Jag hävdar att det säger mycket.

Sedan är jag inte dummare än att jag fattar att det är skillnad och, framför allt, att det är skillnad om man kan sina saker. Sune Liljevall, som skriver vin i den här tidningen, njuter säkert tio gånger mer än jag gör av ett bra vin. Inte för att jag tror att hans bakre eller främre smaklökar är vare sig bättre, större eller snyggare än mina utan för att han lärt sig och vet. Jämför med fotboll. Den som är ointresserad tycker att det ser ungefär likadant ut när Årsunda spelar som när Milan gör det.

Naturligtvis är det så med vin också.

Ta en 2005 La Romanée Conti.

Det säger inte mig någonting och, antar jag, de flesta som läser det här är lika okunniga. Men för några veckor sedan var jag på Maldiverna på en alldeles galet exklusiv resort för att göra reportage.

Sommelieren, vinkyparen, berättade att han någon vecka tidigare hade sålt sin dyraste flaska vin.

– En 2005 La Romanée Conti, triumferade han fram och insåg besviken att det var som att säga att man spelat med Zlatan till någon som inte vet vem Zlatan är.

Fast jag gapade när han berättade priset.

18 000 dollar, 120 000 kronor.

För en flaska vin!

För samma peng skulle jag få 1 500 av mina 80-kronorsflaskor. Eller 2 200 fickljumna La Garonne. Det var en man med sin fru som hade köpt 18 000-dollarsflaskan och det roligaste var att när vinkyparen hade hämtat den, mannen hade beundrat och luktat på korken och de andäktigt hällt upp sa frun:

– Nä, jag vill inte ha vin.

Kan då ett vin vara värt 120 000 kronor? Vinkyparen, en trettioåring från Holland, konstaterade att för mig och för honom kan det naturligtvis inte vara det. Vi har ju inte de pengarna. Men för den som köpte, som kanske tjänar två miljoner per dag, var det värt det.

För honom handlade det om samma summa som om jag skulle tänka att, oj, ikväll slår vi till på en 400-kronorsflaska för det är ju ändå bröllopsdag.

Vilket naturligtvis leder till nya frågor.

Är det rimligt att n å g o n människa tjänar två miljoner per dag när världens barn svälter? Eller att jag köper vin för 80 kronor när det skulle räcka till 70 doser poliovaccin i Afrika?

Hur stavas relativt?

Ola Liljedahl

är frilansskribent.

Trots att det anses lite tjejigt gillar han bäst söta dessertviner.