Det finns en viss typ av människor som utan att tveka löser alla praktiska problem som dyker upp. Med gott humör tar de tag i det som måste tas tag i. De gräver och fixar och bogserar och skruvar och lagar och verkar se en trasig tillvaro som en kul utmaning.
Och så finns det sådana som jag.
Säg så här: får du fel på bilen efter en tom landsväg är det inte mig du vill träffa. Jag är den som kan stava till både startkabel och bogseringslina men inte har ingen aning om hur man använder dem.

Och rasar ett träd hos oss, som för några år sedan, rasar även min värld. Där andra ser ett träd som ramlat och måste tas bort ser jag nämligen ett evighetsprojekt. Jag har ingen motorsåg och ingen aning om var den vanliga sågen är. Jag testar att bryta av grenar men inser tyvärr att det är meningslöst. Jag letar arbetshandskar men hittar tyvärr bara ullvantar. Jag försöker böja grenar fram och tillbaka tills det enda som går av tyvärr är min rygg. Jag ringer svärfar som tyvärr är i Sundsvall.
När jag till slut svettig och förbannad hittar en rostig såg och lyckas kapa eländet har jag ändå varken släpvagn eller dragkrok.
Med andra ord var det tur att röjningsarbetet efter stormen Dagmar inte hängde på mig.

Men det är imponerande att se alla handlingskraftiga människor i en by som Hennan, där vi hade firat jul, när stormen kom. Överallt dyker då de där som aldrig behövde fråga om hjälp på slöjden upp. Nu med motorsågar och fyrhjulingar och vinschar och traktorer och jag kan bara storögt se på. Det obegripliga för mig, som måste ha hjälp även med att sandpappra på slöjden, är att de vet vad som ska göras. En sågar när en annan kommer fram och börjar lyfta och en tredje knyter ett rep…
De liksom bara gör det som måste göras och på några morgontimmar är alla oframkomliga vägar framkomliga igen – utan att vare sig myndigheter eller skogsbolag varit inblandade.
På något sätt ger det hopp för landet.

Ola Liljedahl är frilansskribent och nås på ola@ordklotet.x.se. Han hade bättre betyg i syslöjd än i träslöjd.