I sin bok ”Prat, skratt, skvaller och gräl” berättar professor Viveka Adelswärd bland annat om fenomenet skvaller.
För att kallas skvaller måste det innefatta minst tre personer: en skvaller­berättare, en skvallermottagare och ett skvalleroffer, som också är huvud­personen i själva skvallret.
Det måste också handla om någons privata affärer, till exempel att Johan har varit otrogen mot sin fru. Sånt man alltså inte har något med att göra.
Ett annat exempel: På mötet berättas det om att Kalle har slutat, vilket inte är skvaller, och det diskuteras varför han slutat, vilket är skvaller.
Man berättar oftast om något som någon annan gjort och kommenterar, tar ställning och värderar innehållet eller händelseförloppet. Det man pratar om är oftast negativt. Man kanske också lägger in vad som var typiskt för honom eller henne i själva händelsen.

Det finns gränser
En sak som folk inte tänker på som skvaller är när de pratar om sina småbarns privatliv. Barnet anses inte ha ett privatliv som kan kränkas om man berättar detaljer om det. Det finns naturligtvis en gräns för saker som en vuxen skulle kunna säga om sitt barn men den gränsen kan vara väldigt varierande.
Det är kanske just på grund av det som dessa torra samtal uppkommer: ”Hade du trevligt i går?” ”Ja.” ”Så kul, berätta vilka som var där?” ”Inga du känner.”
Skvallret kan också vara ett sätt att försöka framhäva en positiv bild av sig själv. Att vara ett skvalleroffer anses vara direkt negativt. Men är det det?
Kanske är det bra att någon gång bli skvallrad om. Att ingen pratar om dig kan vara tecken på värre utstötthet än att vara utstött. Om någon aldrig talar med en eller aldrig talar om en är man kanske bara som ett spöke som ingen ser?

Varför skvallrar vi?
En teori om varför vi skvallrar är att det är ett sätt att hålla ihop gruppen. Att säga vad som är rätt och fel, inom den gruppen.
När man talar ihop sig om gemen­samma värderingar och attityder bildas en sorts enighet. Man talar också om vilka som tillhör gruppen och pekar ut vilka som är medlemmar. Skvallret kan också stärka indentiteten hos gruppen och sammanhållningen, men bara om man själv vill vara med i gruppen. Finns det konflikter påskyndar skvallret oftast gruppens upplösning.
Ju exklusivare gruppen är desto troligare är det att man skvallrar mycket och berättar skandalhistorier om varandra.
Skvallras det mer i styrelse­rummet än runt fikabordet? Ja, men det beror på om personerna uppfattar sig själva som en viktig grupp eller inte.
Skvaller kan också vara så enkelt som att man vill ha reda på vad som händer i ens egen omgivning. Skvallrar jag inte får jag inte reda på något heller.
När man skvallrar ställs man ofta inför många krav. Det är inte riskfritt att skvallra och man kan inte skvallra hur som helst om vad som helst. Man vill inte få någon stämpel på sig av att vara skvallrig.

Ensam och bortgjord?
För det första måste skvallret vara så viktigt att det är värt att berättas.
Man måste vara säker på att den man skvallrar till håller med, så man inte står där ensam och bortgjord.
För att inte verka som någon som ”lägger näsan i blöt”, börjar man oftast med ”Jag råkade höra att…”

Jonas Öhlander