Johan Jämtberg såg hennes talang och sedan den dagen har han hjälpt henne i hennes musikaliska utveckling. Idag är hon ledsångerska i popgruppen Baby Alice och har världen framför sina fötter.

Vi möter Natalie i trappan upp till Mingel och bar. När hon ska beställa en Cola skrattar hon och säger att vissa aldrig blir vuxna nog för att tycka om kaffe.

Natalie har nyss kommit hem från en musiktävling i Italien där hon slutade tvåa. Hon har pluggat samhällsprogrammet på Borgar­skolan med inriktningen samhällsvetenskap men har nu lagt studierna åt sidan för att satsa på musiken.

För Natalie finns det inget annat än musiken, det är vad hon vill syssla med. För närvarande jobbar hon som sångpedagog på Helges och hon säger att om det skulle skita sig med karriären som sångerska är sångcoach något som hon skulle kunna tänka sig att fortsätta arbeta som.

Än så länge bor Natalie i Hede­sunda men hon skrattar och säger:
– Inte så länge till hoppas jag.

På frågan om var hon får flest spelningar och hur hon får dem, svarar Natalie:
– Oftast så bokas spelningarna via mejl. Marknaden i Sverige är liten men jag blev förvånad över hur stora vi var i Ryssland. Det var otroligt mäktigt när hela den ryska publiken sjöng med i refrängen, speciellt efter­som vi inte hade en aning om hur kända vi var.

Natalies instrument är rösten men vi var lite nyfikna på om hon kunde spela något instrument och om hon skrev egen musik. Det visar sig att Natalie spelar både piano och gitarr, men bara för sig själv och att hon aldrig skulle spela inför publik. Angående låtskrivandet så har Natalie försökt skriva eget men det blir aldrig som hon tänkt sig och det brukar sluta med att hon blir arg och ger upp.

Att sjunga i en grupp eller att uppträda själv säger Natalie är två helt olika saker. Hon skulle inte kunna välja vad som är roligast eller mest givande.
– Det är roligt att vara fler på scenen. Men uppmärksamheten när man är ensam är helt obeskrivlig. Jag kan inte välja mellan dem.

Vi frågade Natalie om hon hade något roligt eller pinsamt minne hon hade lust att delge oss. Efter några sekunders tänkande börjar hon skratta.
– Vi var i Ryssland och skulle bli intervjuade, kvinnan som intervjuade oss frågade vad jag ville bli när jag var liten. Jag har alltid tyckt om att måla och rita så jag sa det. Och efter några om och men så kom jag fram till att när jag var liten så ville jag bli tecknare eller ja, konstnär. Men så var det ju det där med engelskan. Så istället för att säga ”I wanted to be an artist”, så sa jag ”I wanted to be a drawer”. Jag förstod inte varför jag fick så konstiga blickar först men sedan klarnade det och jag insåg att jag precis sagt att jag ville bli en byrå­låda!

TEXT
Simone Liw
prima@arbetarbladet.se

FOTO
Selina Falk Dikici
prima@arbetarbladet.se