Till höger efter trappan försvinner alla tvivel. Nog luktar det boxning. Det luktar svett, det luktar hård träning. Dessutom låter det som boxning. Fötter som dansar, händer som slår.

– Tempo, tempo! Ni måste röra på fötterna, ropar en röst.

Ottilia Vilhelmsson tittar fram i boxningslokalens dörröppning. Ovanför dörrporten står det skyddsrum.

– Ja, i grunden är träningslokalen faktiskt ett skyddsrum, säger Ottilia med ett leende på läpparna.

Ottilia är en 18-årig tjej som har en stor passion i livet, boxning. Hon berättar om hur det gick till när hon började boxas:

– Jag har boxats sen jag var tio år. Först var det inte tänkt att jag skulle börja boxas. Det var ett skämt emellan mig och några kompisar att vi skulle börja boxas. Sen plötsligt en dag så hade min pappa anmält mig till BK Falken.

Så egentligen har Ottilia sin pappa att tacka för att han uppmärksammade henne på boxning.

Inne i ”skyddsrummet” är träningen i full gång. Boxarna cirkulerar runt varandra och sparrar (träningsboxas). Det varierar i både åldrar och kön, allt från blonda småkillar till mörkhåriga tonårstjejer. Detta är nybörjargruppen på BK Falken.

– När jag började träna här så fick jag boxas med 18-åringarna. Det fanns inte några andra i min ålder som boxades då. I och med det fick jag slå mycket på säck. Senare började några andra personer som var jämngamla med mig och som jag kunde sparra med, säger Ottilia med ett leende.

I taket hänger boxningssäckar. Likt stora puppor som strax ska släppa ut en gigantisk fjäril. De får ta emot en hel del stryk dagligen. Men det är de också ämnade till.

Man får slå hur mycket och hur hårt man vill, även om dessa säckar också är till för att träna boxarnas teknik. Där upphör möjligheten att slå hur hårt man vill. När du sparrar är det inte att golva din träningspartner som är målet. Det är tekniken du ska träna. Flera gånger under träningen instruerar tränarna att boxarna slår för hårt. Det här är ingen ”Fight club” där man slår varandra sönder och samman. Eller som ordförande i BK Falken, Leo Vainonen formulerar sig:

– Hollywoodboxning och riktig boxning är två skilda världar.

Om du börjar boxas får du räkna med att träna mycket teknik innan du får kliva in i ringen.

”Det är oftast därför nya personer slutar så snabbt. De tröttnar på att lära sig grunderna man måste behärska för att få boxas. Det blir väldigt mycket upprepningar för att tekniken verkligen ska sitta”, säger Ottilia medan boxarna får spotta ut tandskydden, dricka vatten och ta några minuters välförtjänt vila.

Om du inte har tekniken när du boxas kan du eller någon annan lätt bli skadad. Ingen boxare kan bara bege sig in i ringen och börja gå matcher mot andra boxare. Det är tränaren och boxaren tillsammans som bestämmer om det är dags att börja matchboxas. Om en boxare som vill gå matcher inte är kunnig nog att göra det, då är det tränarens uppgift att säga nej. Boxningstränarna har därför ett stort ansvar för att förhindra onödiga skador.

En klocka ringer i lokalen.

– En minut, ta på er tandskydden igen, ropar en av tränarna och boxarna avslutar genast sin vilopaus för att återgå till träningen.

I ett av hörnen i lokalen står en mindre kille och slår på en lite mindre säck. Han har ett par gigantiska handskar på sig (sett till hur stor han själv är) som han gång på gång skickar in i boxningssäcken. Motiverad, redo att ta sig an några större killar. Ingen kan stoppa honom. Samtidigt som han slår står Ottilia och håller i säcken. Hon ger honom råd om hur han ska stå, att inte sänka ”garden” och på vilken fot han ska ha tyngden när han slår till.

Ottilia började själv att träna andra boxare för ungefär ett och ett halvt år sedan. Någonting hon aldrig ångrat.

– Det var min tränare Lasse som tyckte att jag skulle börja träna andra. Detta var under samma tid som ett projekt kallat ”Tjejslaget” genomfördes i Sverige. Målet med projektet var att fler tjejer skulle komma fram inom boxningen. Därför satsades det mer pengar på just detta. I och med att jag började träna så slutade jag själv att gå matcher, vilket på sitt sätt var skönt. När jag gick matcher satsade jag allt. Självklart fick andra intressen och skolan då stå åt sidan. Därför var det ganska skönt att ta ett steg tillbaka och hjälpa andra i stället för att själv boxas.

Ottilia förklarar hur hon fick gå olika utbildningar för att bli tränare.

– Dessa kurser var mer som pedagogikkurser än just att lära sig att lära ut boxning. Den kunskapen hade jag redan i och med att jag boxats sedan jag var tio år.

Ottilia förklarar att de fick lära sig hur man som tränare borde vara och inte vara. De fick även lära sig hur man äter rätt och annat viktigt som en tränare borde veta.

Ottilia förklarar hur en bra tränare är enligt henne.

– En duktig tränare ska vara intresserad och insatt i det den lär ut. En nästan ännu viktigare sak är att ”se” alla, att inte glömma bort någon. Att välkomna en ny person som kommer för att träna, så att de känner sig välkomna. Det är klart att det är svårt att hålla koll på alla när vi har så pass stora grupper men man gör sitt bästa. För att det är en stor grupp kan nog alla hålla med om.

Lokalen är fylld med stora och små boxare som alla strävar efter att bli bättre och bättre.

Längs ena väggen sitter en del av boxarnas föräldrar och tittar på när deras barn tränar. Vissa ser mer oroliga ut än andra. När en sitter lugnt och tittar på så sitter en annan och biter på naglarna. Orolighetsskalan varierar lika mycket som åldern varierar hos boxarna.

– Vissa föräldrar är såklart oroliga när deras barn ska börja boxas. Man ska inte sopa under mattan att boxning är en hård sport. Man får vara beredd att ta emot en snyting då och då. Men de nya i klubben tränas väldigt försiktigt, det första man lär sig är tekniken för att boxas. Ju bättre teknik du har, desto mindre blir riskerna att du skadar dig, säger Leo Vainonen.

En pappa hjälper sin dotter som tappat ut sitt tandskydd. Det är svårt att sätta in det igen med de stora handskarna fastsatta på händerna. Efter viss möda sitter tandskyddet som det ska igen och den lilla tjejen återgår till träning. Välbekanta ordfraser upprepas gång på gång:

”Glöm inte garden” och ”ner med hakan”.