Nära Kristinatindar sänker sig molnen, rullar över fjällsidan, tumlar runt i skuggan av den stora ismassan och berget är plötsligt borta. De skingras snart. I ena stunden kan allt vara grått, i nästa skiner solen.

Mellan oss och Vatnajökulls väldiga ismassa kan vi se Skaftafellsjökulls väldiga istunga nere i dalen. På andra sidan finns Morsarðalur, som inte är istäckt. Därifrån ska vi snart höra ett muller som av tio åskväder.

Här härskar Vatnajökull – världens största glaciär. Under det upp till 1 000 meter tjocka istäcket finns värmen och elden från vulkaner som Barðarbunga och Grímsvötn. Från Vatnajökull kommer väderkasten, flöden av vatten och isberg som lösgör sig från glaciärkanterna på låglandet – och de fruktade jökelsprången.

Tyvärr är jag inte beredd med kameran. Man tänker sig fjällvärldens motiv som långsamma.

Mullret kommer från det inre av Morsarðalur. Vi har nyss betraktat det höga vattenfallet långt därinne i dalen. Det som händer är att stora vattenmassor plötsligt spiller över kanten som i ett fullt badkar. Dånet från vattnet ekar mellan fjällsidorna. Så är allt lugnt igen. Det vi hörde och såg var kanske resultatet av ett litet jökelsprång, när vatten under glaciären spränger istäcket. På isländska heter det jökulhlaup.

De vattenmassor vi såg var bara en skvätt jämfört med de översvämningar som spolat bort hus och vägar. Det senaste stora jökel-språnget skedde 1966, då vattnet (50 000 kubikmeter i sekunden) förstörde en lång sträcka av motorvägen mot Reykjavik inklusive ett antal broar nere på sandslätten (sanður). Det är 20–30 gånger mer vatten än i Dalälven när den når sitt maximum. 2004 skedde ett mindre jökelsprång i samband med ett utbrott från Grímsvötn.

Kombinationen av is och eld är förklaringen till jökelsprången, men också till den kontinuerliga avstötningen av isberg som man kan studera i Jökulsarlon, några mil österut, där isbergen samlas och rör sig makligt som jättelika valrossar i den stora issjön, innan de glider ut mot havet.

Vi bor i Bölti i nationalparken, en tidigare bondgård som är gästhem. Från Bölti har man att göra en heldag om man vill komma upp till Kristinatindar – och se Skaftafell från ovan. Till Bölti är det bara 20 minuters promenad från bussen (med ryggsäck) som stannar nere vid riksvägen. Därifrån är det fem timmar buss till Reykjavik. Så det går att ta bussen till högfjället.

Islands björkskogar höggs ner för länge sedan. I Skaftafell finns fjällbjörk och sälg närmast dalen. Högre upp bland stenarna finns fjällglim, strandglim och kattfot. Men det är för tidigt för den arktiska nattviolen.

Ibland dyker enkelbeckasinen och fyller luften med sitt metalliskt vinande ljud. Småspovar sitter här och där på stenar och bevakar omgivningen, men den ovanligare stora skuan anar vi inte. Den lever mest på fisk, men kan också ta bytet av andra fåglar eller döda och äta upp dem.

Vi dröjer länge över Skaftafells glaciär och utblicken mot sandur, slätten som byggts av årmiljonernas sediment. Aldrig tröttnar vi på det isländska landskapet: bergen, med sina stora och små snöfläckar, alla tusentals vattenfall, ibland bara synliga som silvertrådar långt borta, de starkt gröna fodervallarna, klipporna vid havet, de väldiga fjordarna, väderomkasten, de stora gårdarna, ofta med sockenkyrkan och en liten kyrkogård intill sig, och slätter av sten och åter sten.

I sommar har hela Vatnajökull blivit nationalpark genom en sammanslagning av områdets hittillsvarande nationalparker. Den är Europas största och täcker över tio procent av Islands yta. Efter Nordpolen och Sydpolen är Vatnajökull jordens största ismassa. Ur isen reser sig Islands högsta berg, Hvannadalshnúkur, som är 2119 meter högt.

Det har tagit tio år att bilda nationalparken, eftersom regeringen haft långdragna konflikter både med markägare och miljöorganisationer, som försökt men misslyckats värna området i norr från ett kraftverksbygge, som sedan ett år förser Alcoas aluminiumfabrik i Reydarfjordur vid kusten med el.

Från Höfn kan man göra turer till isbergssjön Jökulsarlon, skoterfärder och klätterturer med guide på glaciären. I skrivande stund har Vatnajökull ingen webbsida, men det isländska naturvårdsverket (www.ust.is) informerar om Skaftafell och övriga nationalparker.

Sedan 1930-talet har glaciärernas utbredning och tjocklek mätts. Sedan i slutet av 80-talet har avsmältningen varit markant.

Turistisland fokuserar på höjdpunkterna. Alla vet att Blå lagunen, Tingvallur, geysern och Gullfoss måste upplevas. Inget fel i bussutflykter, men glöm inte helheten – bergen, lavafälten, kusterna och glaciärerna.

Vi åkte reguljär buss runt Island. Oftast var vi enda passagerare. Många besökare hyr bil, men det börjar bli dyrt.

Ett busspass för ett varv runt Island på Riksväg 1 kostar 2 000 kronor. Man kan kliva av var man vill och sedan fortsätta resan från samma hållplats. Minst en vecka bör man ta på sig. Passet gäller juni-augusti. Inget hindrar att man gör ett stopp och tar en lokalbuss till mål utanför riksvägen.

Island är nästan lika stort som Lappland och ungefär 25 gånger större än Gästrikland. Vägen runt Island är ungefär 140 mil. Till den fina och lummiga staden Akureyri i norr är det 40 mil, mellan Akureyri och Egilsstaðir vid Myrvatn, sjön som är ett koncentrat av Islands vulkaniska landskap, i öster 27 mil, och därifrån söderut till Skaftafell 37 mil. Rundturen fullbordas med 33 mil till Reykjavik.

På webbsidan www.nat.is/travelguideeng/ finns tidtabeller, information om busspass och en ”Bus travel planner”. Se även www.trex.is.

Reykjavik

Vatnajökull