Jag är på Birdland. Chico O’Farrill Afro-Cuban Jazz Orchestra gör sig redo för att dra igång. Flera av gubbarna i orkestern bär trendriktiga ”jazzhattar” av Joe Zawinul-snitt, eller superhippa Cubakepsar á la Ibrahim Ferrer. Välbekant jazz-rekvisita för oss invigda, som vet vad som väntar. Och spelningen låter verkligen bra.

Svartvita foton av jazzens stora som spelat på Birdland genom åren pryder väggarna. Det är intimt med klass och rätt sorts trängsel mellan borden. Inget lämnas åt slumpen, jazz är nämligen serious business på den legendariska jazzklubben Birdland. Som i resten av New York.

Måste improvisera

Jag har bestämt mig för att under en veckas tid besöka så många av de bästa jazzklubbarna i New York som jag hinner. Men det visar sig vara en otacksam uppgift. Bara på Manhattan finns det minst ett 30-tal scener på min lista, och sedan finns ju alla de i Brooklyn, Queens och Bronx. Men jag hämtar kraft i supergitarristen Mike Sterns ord: ”Life’s a lot like jazz, it’s best when you improvise”.

I ett källarhål ett stenkast från Bleecker Street i Greenwich Village ligger 55 Bar. Barverksamheten har pågått i lokalen sedan 1926 och måste nog anses vara en av världens minsta jazzbarer. Men storleken bedrar, för på 55 Bar spelar några av världens stora regelbundet. Bartendern förklarar att många står på kö för att få spela här. Vad beror det på?

Det är ett klassiskt ställe. Jaco Pastorius och Mike Stern bodde i våningen ovanför i början på 80-talet. De spelade här flera gånger i veckan på den tiden. Mest jam sessions. Och andra kom hit för att lyssna och spela med dem. Och så har det fortsatt. Det lilla källarhålet har blivit jazzmusikernas egen favoritscen.

55 Bar har livejazz årets alla dagar, förutom Memorial Day. Dessutom bjuds ofta gratisjazz under eftermiddagarna och lite större namn för en rimlig avgift på kvällstid. Jag förlorar mig under några timmar och lyssnar till några olika jazz-funkband med unga och imponerande duktiga musiker.

Just Greenwich Village har länge varit ett jazztätt område. Här ligger bland annat det berömda jazztemplet Village Vanguard och här syns livejazzskyltar på var och varannan bar. I Washington Square Park spelas det dessutom alltid jazz någonstans, och en dag när jag promenerar förbi står ett riktigt New Orleans jazzband och lirar så det ryker. Dessutom kompletterat med ett par fantastiska dansare. Only in New York!

Miles Davis stil

När den amerikanska jazzen på 1940-talet förändrades från renodlad dansmusik till bebop – till musik att framför allt lyssna till, gjorde jazzen ett verkligt megahopp i sin utveckling. I centrum för den utvecklingen stod New York med sina många klubbar och scener. Ur den fria bebopen föddes sedan den jazzform som associeras mest med världsmetropolen: Cool Jazz. Det var Chet Bakers, Bill Evans, Stan Getz och Dave Brubecks jazzstil. Och kanske framför allt Miles Davies. I Sverige slog stilen igenom på 50-talet med våra egna jazzgurus, Lars Gullin och Bengt Hallberg.

En av de största jazztemplen för Cool Jazz i New York är i dag Jazz at Lincoln Centre vid Columbus Circle. När jag kliver av på femte våningen vars panoramafönster över Central Park är värt ett besök i sig, hör jag musik från en av dörrarna. Rummet är fullt av småbarn som dansar och ger järnet till ett liveband som spelar bebop.

En musikledare frågar sedan barnen vad den där pianisten hette som alltid hade en hatt på sig. Ett av barnen svarar mycket riktigt, Thelonious Monk. Alla barn turas sedan om att försöka uttala detta trixiga namn. Sedan diggar de loss igen och uppmuntras av ledaren att hitta sin egen stil, ”like Thelonious Monk”.

Jag har hamnat på jazzdagis! Jag bara njuter. Händer det här verkligen? Med återväxten verkar det inte vara några som helst problem här i jazzens New York.