I februari drar karnevalen fram genom gatorna i Rio de Janeiro. Det är en upplevelse som man inte kan få någon annan stans i världen. Men staden bjuder på mycket mer än så. För den konstintresserade är ett besök i stadsdelen Santa Teresa ett måste - där bor stans många konstnärer, musiker och intellektuella.

En av orsakerna till Santa Teresas popularitet - inte bara bland esteter utan även favelornas knarkkungar - är läget högt uppe på ett berg. Alla vägar leder hit, vilket är fördelaktigt när den kriminella eliten snabbt behöver fly polisräder. Så Santa Teresa är omgivet av favelor och invånarna får emellanåt ducka för kulor från de rivaliserande banditerna.

Rios societet
På kvarterets bästa vyer bjuder Ruinernas Park, där endast pelarna och de ålderstigna tegelväggarna återstår av vad som var Rios kanske tjusigaste salong under början av förra seklet. Här bjöd ägaren på poesi, musik och dans varje månad och huserade gäster som Isadora Duncan.

På den tiden var Santa Teresa hemvist åt Rios societet. För att öka överklassens rörlighet konstruerades en spårvagn, vars klassiska envagnsmodell i trä fortfarande är i bruk och en upplevelse i sig. Färden går över stans gamla akvedukt och de branta kullerstensgränderna längs vilkas sidor grönskan klättrar ikapp med kolonialarkitekturen. Vi passerar murriga serveringar där välbeställda cariocas - Riobor - njuter dagens första öl.

Konst och kaffe
De flesta resenärer hoppar av vid det viktigaste torget, Largo do Guimarães. Där kan lokal konst insupas ihop med en kopp kaffe i den stämningsfulla kombinerade bokhandeln och kaféet med blå fönsterluckor och solig servering.

I spårvagnsspåren längs Rua Almirante Alexandrino följer några av kvarterets roligaste butiker och bästa törstsläckare. Lukten av Feijoada kittlar näsborrarna på väg mot Bar do Mineiro, lätt lokaliserad genom sina stora klasar helggäster som snackar utställningar och hugger in på den gamla slavgrytan med bönor och rökt kött som blivit nationalrätt och avnjuts varje lördag.

På väggarna hänger allt ifrån traditionell inlandskonst till svartvita porträtt på rikskända musiker. Många av dem är gamla vänner till ägaren Diogenes Paixao, som själv närmast liknar en vithårig jazzlegend.
- Gal Costa till exempel, henne känner jag sedan hon sålde skivspelare på gatan, berättar han.

Enkla barhäng
Diogenes Paixao är gammal konsthandlare och talar gärna om sina resor runt klotet i sällskap av den berömde landskapsarkitekten Burle Marx. Paixao har bott i Santa Teresa i 33 år och berättar hur stället har snofsat upp sig på senare tid. Efter att konstnärerna flyttade hit på 1960- och 1970-talen började drogerna florera och när han tog över baren 1991 fungerade den som kokainlangarkvart. Sedan dess har vinden vänt.

Ett tecken på det är att femstjärniga hotell Thérèse öppnat portarna alldeles runt hörnet, där man kan njuta innovativa menyer och spa. Men stadsdelens själ finns kanske snarare i de enklare barhängen, såsom Bar du Gomez vars bokhyllor dignar av flaskor med det hundratal spritsorter gjorda på sockerrör som menyn stoltserar med och ett klientel som spiller ut på gatan. Hit går gärna Papi Maquettes, som har sin ateljé några kvarter bort och undervisar i modellbygge på några av Rios bästa konstskolor. Hans hem är som mycket i Santa Teresa: en förtrollad liten värld full med allt ifrån modeller av världens största fotbollsstadium, Maracanã, till rymdskepp och miniatyrhus. Årligen öppnar han och 50 andra konstnärer sina ateljéer för allmänheten. Resten av tiden får man först lära känna dem över ett glas caipirinha.

Hanna Sistek/TT Spektra
feature@ttspektra.se