Tidigt en eftermiddag i början av oktober kom vi fram till Vidåslussen som reglerar vattennivån i Töndermarsken. På den stora skyddsvallen blickade vi ut över Vadehavet - Nordens enda riktiga tidvattenområde. Vi minns vad vår guide Bent Valeur sa då han vid matsalsbordet hemma i Tönder böjde sig över de många utspridda kartorna och böckerna, drog fingret längs gränsen för marsklandet och knackade med fingertoppen.

- Här utanför skyddsvallarna utgör den dagliga skillnaden mellan låg- och högvatten en hel manshöjd.

Här är vi nu alltså. Vadehavet är en del av en 50 mil lång kustremsa som sträcker sig från Nederländerna till Tyskland och hit upp till sydvästra Danmark. Liksom de mer kända "syskonen" Everglades och Gangesdeltat präglas detta landskap av ett säreget växelförhållande där land och hav möts och flyter ihop. Där de flesta kuster utgör en markant gräns mellan land och vatten sträcker sig Vadehavets kustformation ända ut till horisonten.

Självlysande

Bent Valeur är pensionerad geografilärare och en välkänd figur inom nordiska geografkretsar. Han leder oss över den gräsbeklädda vallen och ut i själva Vadehavet. Vi småjoggar ner mot den diffusa stranden. Om tre timmar står vattnet som högst. Jorden blir allt sandigare och blandas upp med snäckskal. Gräset blir glesare, i de här områdena skall det tåla mycket.

- De bästa pionjärplantorna är amfibieplantor, säger Bent Valeur. Kveller, som vi ser här, är den allra första pionjärplantan.

I fjärran ser man turistön Römö till vilken det går en bro. Bara några kilometer bort ligger Tyskland, en horisont täckt med gigantiska vindkraftverk med rotorblad stora som jumbojets. Horisonten känns avlägsen från platsen vi själva står på. Bakom oss betar några spridda flockar med får på gröna ängar inramade av Vidån och vallen vi står på. Grönskan i detta flacka jordbrukslandskap är nästan självlysande, trots att det är början av oktober.

Total förödelse

Flera stormfloder med förödande konsekvenser har inträffat genom århundradena. Det blev vi varse om redan på vägen från flygplatsen i Sönderborg när Bent Valeur saktade in vid ett landmärke strax utanför Tönder, som ligger två mil från havet och gjorde en allvarlig nick; "Den där stenen uppfördes till minne av stormfloden 1825 då hundratals människor fick sätta livet till".

1976 var senaste gången det närmade sig katastrofala proportioner. Den befintliga skyddsvallen var då fem meter hög och vattnet nådde en höjd av 4,92 meter, blott åtta centimeter från total förödelse. Därför byggdes 1981 denna 7,5 meter höga vall och slussen, med sin avancerade mekanik.

Mot alla odds

Tidigare hörde det till att området då och då dränktes i vatten, det var något man tog för givet.

- Men det havet tager giver havet tillbaka, säger Bent Valeur. Bördig åkermark ger liv.

De få modiga pionjärer som ändå valde att faktiskt bosätta sig i området uppförde alltid sina gårdar på konstgjorda kullar, så kallade "værfter". För även om de omgivande fälten översvämmades och totalt isolerade dem så skulle åtminstone bostaden klara sig.

Att stå uppe på den moderna påkostade vallen med vinden i ansiktet och en så gammal historia bakom sig, skapar en förnimmelse av hur vi själva blott passerar genom tiden. Och om hur människan i alla tider och mot alla odds kämpat för att överleva.

Gustaf Larsson och Klas Persson/TT Spektra

feature@ttspektra.se