Att förflyttas flera hundra mil medan man spelar spel, umgås, sover och ser landskapet förändras är tågets stora fördel.
– Hur långt har vi åkt? Frågar Victor, 4, när X2000 svischar genom Linköping.
– Tio mil.
– Hur långt är det kvar då?
Vi ska till Italien och jag förklarar så gott det går hur många mil, timmar och stopp som väntar. Ser framför mig hur mycket ”glass”, ”kissnödig” och ”törstig” det kommer att bli de närmaste dygnen. Men just nu räknar de mest stolpar och omkörda bilar.
– Det här tåget kör nästan snabbare än min cykel, konstaterar han.
I Malmö krånglar vi oss in i en minimal liggkupé på nattåget till Berlin. Orienterar oss till toaletter och restaurangvagn, lämnar pass och biljetter till tågvärden. Knölar undan packning, kryper och kliver över varandra och slår knut på oss själva för att få plats att bädda. När tåget gnisslar igång trycks två platta små näsor mot fönstret i varsin immig gloria. Vi är på väg på riktigt. Efter lite bus i sovslafarna och godnattsaga snarkar snart både barn och gosedjur.

Förseningar tär
Vi tar en dags lekpaus i en dinosauriepark utanför Hannover. Tillbaka på stationen är tåget till Frankfurt försenat. Tiden måste slås ihjäl. Stationen är en orgie av fräsch mat och färskt bröd så vi provianterar mackor, frukt, godsaker och vatten. Men långa väntetider tär på humöret. I Frankfurt är nattåget till Milano ännu mer försenat och på den svinkalla stationen blir det ett kaos av irritation och trötthet.
– Jag vill sova i min säng, gråter Elliot, 3, förtvivlat.
– Men du ska snart få sova på tåget igen, försöker jag. Utan respons.
– Jag vill inte åka mer tåg, jag vill åka hem!
Jag känner mig hjälplös, har dåligt samvete och förbannar alla jäkla försenade tåg.

Skabbiga tåg
Framme i Milano en timme försent. Från tysk precision till italienskt kaos. Tolv minuter för tågbyte, stationen består av byggställningar och det finns ingenstans att kolla spåren. Pappan lastar två barn plus packning på sulkyn medan jag ägnar elva av minuterna åt eftersök av person som vet vart vi ska ta vägen. När dörrarna slår igen rycker vi in barnvagnen. Våra platser är ockuperade och det tar en stunds teckenspråk att förklara för tre oförstående italienare i den skabbiga kupén att de sitter på fel ställe i ett överfullt tåg. Och precis just då måste Victor kissa. Naturligtvis.
Toaletten är en halv kvadratmeter urinstinkande golvyta där en bortryckt papperskorg vibrerar omkring. På dess rätta plats spretar bara ett elkabelnystan.
– Titta mamma, jag kissar på rälsen!

Saknar vattentoa
Jag saknar de svenska och tyska tågens vattentoaletter, fungerande lås, tvål och pappershanddukar. På tillbakavägen stänger vi försynt den svajande dörren till ett gigantiskt kontrollskåp. Hundratals knappar, spakar och reglage är fullt blottade för kreti och pleti. Vi behöver frukost. Och eftersom Elliot är under fyra år och därför inte får en egen plats är den halvtomma, lugna restaurangvagnen som en stor oas. Med elfel. Kaffe eller varm mat är bara att glömma. Men det är ett perfekt rita och spela spel-ställe. Bordet har dessutom plats för en hel värld av inhandlade gummidinosaurier. Det är faktiskt första gången nerpackade kritor, målarböcker och leksaksbilar plockas upp.
Sex timmar, tio omgångar bamsememory och ett tomt kakpaket senare har snöiga alptoppar bytts mot knotiga olivlundar. Havet slår in precis nedanför rälsen. Mil efter mil av smaragdgröna vågor och tågförseningar och pisslukt är glömt. Efter två spännande dygn närmar vi oss målet.
Snart ska vi bygga sandslott på stranden i Pescara.
Lotte Lindberg/TT Spektra