Kvällen är ljum, havet stilla och solen går ner som den brukar på Barbados: i en kaskad av orange, rosa och violett. Framför oss glittrar romdrinkarna som i en påkostad reklamfilm. Det är en stund för att andas långsamt och väga livet i handen.

Vi befinner oss på Lawrence Gap, i folkmun döpt till The Gap, en sträcka med restauranger, klubbar och barer och skön stämning kvällstid. Snart kommer musiken att skruvas upp och en salig blandning människor börja dansa till reggae, soca och låtar av öns just nu största stolthet, sångerskan Rihanna. Tack vare Barbados relativt höga levnadsstandard känns mixen av turister och lokalbefolkning mer naturlig än på de flesta andra håll i Västindien.

– Här har vi alltid gillat att umgås med folk utifrån, säger bartendern John Rawlings på The Absolute Bar.

Få andra öar i Karibien är så enkla att känna sig hemma på som Barbados. Delvis har det med traditionen att göra. Ända sedan 1960-talet har Bajans, som lokalbefolkningen kallas, varit väl förtrogna med att ta emot turister. Barbados ger på en och samma gång ett lika avslappnat som välordnat intryck där Västindiens sämre sidor, som kriminalitet och fattigdom, i stort sett lyser med sin frånvaro.

Samtidigt motsvarar Barbados de flestas förväntningar. Utan att anstränga sig kan besökaren redan första dagen kryssa för punkt efter punkt i sin karibiska checklista: palmer, starka färger, charmiga trähus och utmärkta stränder. Ön är visserligen ganska tättbebyggd, men det går ändå att promenera långa sträckor med bara sand under fötterna.

– Många kommer tillbaka hit, år efter år efter år. Vi måste göra något rätt, skrattar John Rawlings.

Till Barbados särart hör det starka brittiska inflytandet. Att se nationalsporten cricket spelas på lummigt gröna gräsmattor är vanligt och ortsnamn som Hastings och Dover minner om att Barbados är enda ön i Karibien som under hela kolonialepoken var brittisk.

- Det fanns en tid när Barbados kallades Little England, även om det är länge sedan nu, berättar lokala researrangören Cathrine Impley.

På ett klassiskt resmål som Barbados finns naturligtvis ett brett utbud av aktiviteter och utflyktsmöjligheter. En katamaransegling utanför kusten, där strandhugg och en simtur med havssköldpaddor ingår, ska inte missas. Huvudstaden Bridgetown är också värd en dag eller två med sitt myllrande gatuliv och intressanta marknader.

Den som vill pröva hemlagad mat på Barbados och samtidigt uppleva ett lokalt party åker till populära Fish Friday i byn Oistin. Varje fredag grillar ortsbefolkningen hummer, biff och tonfisk i tjogtals små familjeägda gatukök. Partymusiken går igång tidigt på kvällen och en del gäster börjar dansa redan innan de ätit upp.

Till skillnad från de flesta andra öar i östra Karibien är Barbados inte av vulkaniskt ursprung. I stället reser sig ön på de flesta håll mjukt ur havet och övergår till gröna sluttningar i inlandet. Där böljar sockerrörsfälten, råvaran till Barbados berömda Mount Gay-rom. Högst upp på ön döljer sig naturreservatet Barbados Wildlife Reserve, i vars skog vilda apor lever.

Framför allt är det sydkusten som drar de stora skarorna besökare med sina många hotell och restauranger. Västkusten är exklusivare och radar upp imponerande miljardärsvillor på en sträcka känd som The Platinum Coast. Här hittar man också Sandy Lane, ett av Västindiens mest prominenta lyxhotell, med legendarisk golfbana och en lång rad kungligheter och kändisar som gäster.

Efter en lång och rolig kväll på The Gap tar vi lokalbussen hem till hotellet. Vi sitter snart i en liten minibuss som gungar i baktakt medan passagerarna sjunger med i den senaste reggae-hiten. Vi är alla blåfärgade av den lilla blå lampan i busstaket. Med ens känns det helt onödigt att längta hem till Sverige. Vi är ju redan hemma här på Barbados.

Anders Pihl/TT Spektra

feature@ttspektra.se