Svensk skidcharter arrangeras nu till Obergurgl för tredje vintern och orten passar utmärkt på klichén alppärla. Patrik Stenström från Stockholm har semestrat här sedan 1980. Vi har våra döttrar på samma förskola och han tipsade om sitt paradis.

Ett par veckor senare står vi tillsammans på toppen av 3 082 meter höga Wurmkogl. Den milslånga panoramautsikten mot italienska Dolomiterna är bara början på ett hisnande snöäventyr en dryg timme väster om Innsbruck.

Redan i förmiddagens första branta, breda ”motorvägspist” biter carvingskidan fast i de nypistade manchesterränderna.

Det känns som att vara i Chamonix eller någon annan världsklasskidort, skillnaden är att man slipper vara rädd för att krocka eller behöva se en liftkö. Efter första dagen konstaterar jag att en vanlig kritik mot skidorter: isiga backar, köer, trist mat i selfservice-restauranger och känsla av skidindustri inte biter på Obergurgl. Möjligtvis att nattlivet är dött. Eller att liftkortet är dyrt, men så har det tyvärr blivit på högklassiga skidorter det senaste decenniet.

Obergurgl har investerat en halv miljard kronor i skidsystemet de senaste åren. Vi susar upp i så snabba och bekväma kabinliftar att tre dagars skidåkning här kan motsvara en vecka på andra orter.

– Jag lärde mig att åka i en ankarlift framför Nederhütte. Mina föräldrar upplevde att det var perfekt för oss fyra syskon här uppe. Och varför leta vidare när man hittat det bästa? utbrister Patrik Stenström och fortsätter:

– Jag har varit här i 30 år, även på somrarna då vi gör sköna vandringar i Ötztal. Jag har faktiskt aldrig tröttnat på att åka hit.

I backen och den lilla byn finns livad afterski och avkopplande atmosfär. Bebyggelsen är en blandning av gamla kostall, hagar med hästar, charmiga hotell och huslängor där man hyr prisvärda smålägenheter.

Önskar man hett nattliv tar man lokalbussen 20 minuter ner till Sölden. Där festar tusentals ungdomar från Sverige och andra länder, men Söldens backar är isigare och liftköerna ibland långa.

Vi tar lunchen på Nederhüttes solhylla. Käsespätzle – makaronipasta gratinerat med smaskiga alpostar – och samtalar med ägaren Rudi Gamper som är en av Obergurgls starka karaktärer. Han underhåller med sin gitarr och sitt band tre eftermiddagar i veckan. Rudi säger att han föredrar rock framför österrikisk umpa umpa. Han är, som han själv säger, en ”rock ’n’ roller”.

– Jag har jobbat i kommunledningen i 20 år och vi har bara tillåtit att bygga mindre hotell, som turisterna gillar. Folk älskar Obergurgl för att vi har lyckats att behålla intimiteten och vår egen själ.

Senare, under eftermiddagens afterski, gör hans skämt och intensiva gitarrsolon att stämningen är på topp. Vi svalkar oss med några välförtjänta kalla öl i solen efter dagens många mil i backarna.

Senare på kvällen bastar vi med dofter av eukalyptus och rosmarin, män och kvinnor nakna tillsammans, på vårt Hotel Mühle. Lite spänt och ovant först, något mer avslappnat efter en stund.

– En gång kom en bastande naken tyska till receptionen, fly förbannad, för att tre påklädda ryska män stirrade på henne. Men det funkar oftast utan problem, berättar unga sympatiska hotellägaren Magdalena Gstrein.

Hotellets middag i den gemytliga träinredda restaurangen håller högsta klass: hjortfilé, knödel och delikat rökt skinka.

När vi två skidälskande vänner sedan myser under duntäcket framför tv:n är känslan overkligt bra. Väderleksrapporten lovar intensiv sol från klarblå himmel två dagar framåt.

Lyckan pirrar i kroppen inför tanken på ännu en oförglömlig dag i detta vita paradis som har öppnat sina portar för de glatt överraskade svenskar som vi möter i Obergurgls ljuvliga, märkligt halvöde, backar.

Andreas Strömberg/TT Spektra