Inga byar finns på gångavstånd från vårt hotell vid Diani Beach ett par mil söder om Mombasa. Så vi tar lokalbussen med öppna fönster som lindrar den fuktiga, tropiska hettan. Kryddmarknaden Mackinnon market i Mombasas gamla stad har tuffa försäljare:

– Bara två dollar för ett halvt kilo curry, buy man, köp!

Den somaliska marknaden intill är ett härligt myller av kulturer: kenyaner, masaier, indier och européer. Det doftar av mynta och saffran, skrattas och dricks kaffe. Reggaemusik pumpar ur en passerande buss. Skräpiga prång, snyggt snidade trädörrar och ”tuuut, tuuuuut” från ett fartyg i hamnen. Mombasa är fullt av upplivande intryck, som om man kastats in i Tintins Koks i lasten.

Jag köper ökenkängor, cd-skivor med skön kenyansk musik och en sandstensskulptur i födelsedagspresent åt pappa, allt för en bråkdel av priset hemma. Det är lätt att förstå att kvinnorna på marknaden är ivriga att sälja sina mangos och halsband för några dollar. De pengarna kan nämligen betyda middagar i en vecka för familjen.

Mombasa blev portugisisk koloni 1638, sedan styrde sultanatet Oman staden under 1700-talet. Arabiska och indiska influenser märks i smakstarka lammrätter och staden har länge handlat med varor som guld och kryddor.

Ett par mil söder om Mombasa ligger charterresorterna på rad längs Diani Beach. Indian Ocean Bech Club har smakfulla bungalows och inga grannar som stör eller smygtittar från grannbalkongen. Små gångar och exklusiv känsla vid den glest befolkade pudervita stranden och det 28-gradiga havet.

Efter morgonens uppfräschande dusch och lång relax i sängen sjunker vi ner i en solstol och hissar en liten flagga vid armstödet för att visa att vi är sugna på en svalkande cocktail:

– Varsågod sir, en iskall margarita, säger kyparen Patrick Sang som är iklädd en elegant vit kostym.

Till kvällens middag slår vi till på pinfärsk hummer för 150 kronor vid strandens vågskvalp medan solen sjunker ner i Indiska Oceanen som en stor röd apelsin klockan halv sju.

En skön bris vissa dagar gör det grumligt i havet och sjögräs sköljs upp. Försäljare står längs en osynlig gräns längs stranden och påkallar vår uppmärksamhet. Vi går fram till en kille och har genast fem andra runt oss.

– Vill du köpa en vacker nyckelring? Jag kan skriva in vilket namn du vill!

Jack Ochieng visar en vacker liten trädelfin, i vilken han karvar in min frus namn. En kompis till Jack klättrar upp i en kokospalm och plockar ner en färsk nöt, kokosjuicen svalkar och smakar utmärkt. Det känns viktigt att bidra till lokalbefolkningen och inte bara gömma sig inne på hotellområdet, inte minst i ett land med så stora klasskillnader och djup fattigdom.

Klockan är halv sju på morgonen och vi har längtat länge efter dagens safaritur.

Det doftar av fuktigt gräs som torkar efter nattens kraftiga, tropiska regn. Savannens ljud och rörelser väcks sakta till liv. ”Landskapet i Kenya andas storhet”, som den danska författaren Karen Blixen sade.

Genom ett buskage dyker en familj sprittande antiloper fram. Högt gräs och ett par baobaträd. Under den stora trädkronan hukar sig två lejonhonor och spanar efter ett tidigt skrovmål. En lejonhane sträcker ut sin långa utvilade kropp, reser sig och smyger förbi fronten på vår safaribil.

– Pole, pole. Hakuna matata. Ta det lugnt. Ingen oro, inga problem!

Vår guide upprepar kenyanernas vanligaste fraser till oss ivriga, lätt stressade européer. Som om de vill lära oss att sakta ner och uppleva världens skönhet.

– Hakuna matata, no problem, svarar jag, tar ett djupt andetag, blickar ut över lejonet, savannen och försöker frysa detta storslagna ögonblick.

Andreas Strömberg/TT Spektra