Inspelningarna av höstens 85 stycken Vem Vet Mest är precis avklarade och varje inspelningsdag gör vi fem program, måndag till fredag.

Det är ett rasande tempo, hjärnan går på högvarv elva timmar om dagen och i slutet av perioden har man stundom utomkroppsliga upplevelser i fyrfärg.

Programmen blandas ihop till en salig gröt och när man är som tröttast och bara vill gå hem då är det dags för fredagsprogrammet och man ska skina lite extra eftersom det snart är helg.

Det är dock det bästa med det här sättet att spela in att det är fredag i kroppen varje dag när man går från jobbet. Varje morgon när jag kommer till jobbet halv åtta läser jag lika många frågor som det finns i båda kartongerna av ett Trivial Pursuit.

Totalt har jag läst 7 000 frågor först innan och sedan i programmet. Jag har träffat, pratat och försökt memorera ungefär 800 människor som varit med och tävlat i programmet.

Vissa sticker ut mer än andra. Nisse Liedholms massör som masserat Maradona, till exempel. Eller hon som skrev en uppsats om chefsstrategier vid personalneddragningar. Det visade sig att den öppna och transparenta ledarstilen var den mest framgångsrika. Eller konsulten som lärde statliga verk att hantera kundmöten som förklarade varför statliga verk är så mycket sämre på att vara trevliga än privata bolag.

Han sa att för ett privat bolag kommer pengarna framifrån, det finns en affär och vinst i varje kundmöte. Men för ett statligt verk kommer pengarna bakifrån, då spelar kunden inte någon större roll. Det mesta är bara utgifter och man har till och med svårt att se värdet i nöjd personal. Man tjänar ju inga pengar på det. Det lät som en rimlig teori i mina öron.

Ett frågesportprogram drar också till sig kalenderbitare, vetabästare och felletare. Det intressanta är att många av dom besserwissrar som hör av sig med långa brev på ettans radavstånd där man ifrågasätter programledarens kompetens, har en allmänt beskäftig och mästrande ton, till 90 procent har fel när dom ska rätta oss och lära mig veta hut.

Dom kör liksom i full hastighet med näsan rätt in i kakelväggen. Dom som däremot har en ödmjuk ton i sina brev. Dom som skriver att, ni har säkert märkt det men jag tänkte ändå att jag skulle påpeka att det smög sig in ett litet fel. Dom har till 90 procent rätt när dom hör av sig.

Kontentan är alltså att man ska lyssna till dom ödmjuka och ifrågasätta dom tvärsäkra. Men det händer förvånansvärt sällan att fel smyger sig in i programmet. Jag skulle säga att Vem Vet Mest är ett av få program man kan tro på med gott samvete. Till och med danskarna har förstått det och får numera programmet översatt.

Rickard Olsson