På radion för ett par veckor sedan fick Orup en stafettfråga av Per Ragnar som undrade: 

– Om du träffade Jimmie Åkesson, ensam, vad skulle du då prata med honom om?

Jag  satt i bilen och lyssnade förstrött och tyckte faktiskt frågan var ganska trist.  Så jag förberedde mig för ett svar där Orup skulle säga något i stil att om han fick det tillfället skulle han ifrågasätta Sverigedemokraternas flyktingpolitik, främlingsfientlighet och vad är det där svenska som Sverigedemokraterna är så rädda att förlora. 

Men i stället för att följa manualen överraskade Orup med en verbal kroppsfint, betydligt mycket skönare och mer tänkvärt än det förväntade svaret. 

Orup svarade att han redan visste att han inte delade åsikter med Jimmie Åkesson så det vore ganska ointressant att prata om det eftersom Åkesson och Sverigedemokraternas åsikter ju också är ganska klara och tydliga. 

I stället, svarade Orup, skulle jag ta reda på vad Åkesson är för typ av kille.

Jag minns inte ordagrant men Orup resonerade att även om man har åsikter som är kontroversiella så kan man ju ändå vara en skön person. 

Han var nyfiken på Jimmie Åkesson, vad gillar han för musik? Tittar han på sport? Är han en rollspelskille eller en partykille?

Sedan kom Orup till poängen när han sa:

– Jag känner massor av människor som säger ”rätt” saker, dom där sakerna man ska tycka och argumentera för, för att vara belevad och accepterad. Men det är många gånger också de människorna som är de sämsta när det kommer till kritan. 

Jag jublade i bilen över svaret och som han så galant formulerade det. 

Jag är så oändligt trött på alla dem som följer känslomanualerna i olika frågor men sedan är dom sämst på att agera schysst mot sina medmänniskor. Ett exempel jag stött på den senare tiden är kvinnor som talar sig varma för feminism men som sedan är de första att sätta krokben eller en kniv i ryggen på en medsyster. 

Det ryms väldigt ofta ett hyckleri bakom det politiskt korrekta resonemanget.  Det är läpparnas bekännelse och låter bra men har inget med den sanna övertygelsen att göra.

Tänk alla akademikerbarn från olika delar av medelklassen som pratar nedsättande om främlingsrädsla men som känner sig väldigt osäkra så fort det kommer tre muslimer i grupp.

 I senaste numret av tidningen Vi läser jag en intervju med Filip och Fredrik som av många ur de korrekttänkandes läger bara upplevs som flamsiga.

Det slår mig då att manualtänkarna inte bara är hycklare utan även tondöva för subtiliteter, dom missar det finstilta så fort något går utanför ramen.

Som Filip Hammar säger: Vi erbjuder publiken fri tolkningsrätt, vi håller inte upp en skylt som säger ”SÅHÄR SKA DU TYCKA OCH KÄNNA” och det är ju precis det som är det ärliga och sköna. Mer sånt 2011!

Rickard Olsson