Jag fick ett sms från Arbetarbladet där det stod : Jag vet att du har fullt upp och att fråga dig om en krönika nu under pågående melodifestival är väl som att ringa upp och fråga Kadaffi vad han har för favoriträtt. Men om du har möjlighet så är det din vecka.
Å visst har jag möjlighet. Eller rättare sagt, jag tjuvar åt mig kröniketid, tid som jag egentligen borde plugga och förbereda för sändningen ni kanske såg i går. Så om det gick åt helvete är det kanske på grund av den här krönikan.

Nu har jag varit ombord på cirkus Melodifestivalen i fyra veckor. Programmet som under sex veckor varje år befinner sig i tv-Sveriges epicentrum. Repetitioner, inspelningar, resor, hotellnätter, efterfester, krönikor, löpsedlar, bloggar och rubriker har bankat samman oss alla, frisörer, sminkörer, dansare, artister, roddare, tekniker, fotografer, koreografer, ljud och ljus till en stam, The Tribe of Melodifestivalen 2011. Gemensamma minnen, skämt, sägningar och danssteg skapar ritualer som upprepas och får tillskott från vecka till vecka.
Visst hade jag hade väntat mig ett sjuhelsikes drag kring hela fenomenet, visst hade jag räknat med att bli granskad, analyserad och tyckt om. När 3 miljoner människor tittar är det svårt att vara alla till lags. Som Frithiof Nilsson Piraten sa: Om jag så skriver om en synål är det alltid någon enögd jävel som tar illa vid sig. Det ingår i spelets dramaturgi.

Melodifestivalen är en märklig offentlig teater där journalisten man delar en öl med på efterfesten dagen efter i sin tidning har skrivit: Uselt Svt, lägg ner skiten! När man möts inför avfärd mot nästa vattenhål är det som om räkneverket börjar om. Hela dramat bygger mot en eruption i Globen 12 mars. Alla vet det och alla spelar med i det stora spelet.
Men att det skulle vara så roligt och energigivande med allt och alla runtomkring kom ändå som en oväntad bonus. Jag kan närmast beskriva Melodifestivalen som en glädjefylld Pridefestival där även hetero är välkomna och får spöka ut oss på lika villkor. Här får man vara precis som man vill och det är man också.

Men Melodifestivalen är också ett oerhört tolerant och stödjande universum. Kanske det beror på att alla medverkande vet hur hudlöst och ensamt det är att stå där på scenen utan skyddsnät till allmänhetens bedömning, det skapar en generös stämning bakom kulisserna som varje arbetsplats skulle ha glädje av.
Jag tror det är den energin som alla horder av schlager-hangarounds känner. De som reser med oss till alla ställen men bara för att titta på och vara med. De som bokar samma hotell och checkar in redan på onsdagen för att kunna äta frukost med artisterna så många dagar som möjligt varje vecka. Ja, detta är i sanning en knasig värld, Melodifestivalen. Som jag brukar säga: Det behövs alla sorter för att jorden ska snurra.
Nä nu måste jag förbereda mig.
Ciao!

Rickard Olsson